Polysomnografi är en omfattande diagnostisk undersökning som används för att utvärdera sömnstörningar. Testet består av flera samtidiga mätningar som utförs på en sovande patient och analyserar de olika fysiologiska förändringar som uppstår i kroppen under sömnen.
Sömn definieras som ett viloläge som kännetecknas av minskad kontakt med omgivningen, stillhet, nedsatt reaktivitet och en liggande kroppsposition. Sömnen delas in i två huvudtyper: icke-REM-sömn (NREM), som består av fyra stadier, samt REM-sömn (rapid eye movement).
Stadium 1 av NREM-sömnen är en lätt sömn där man enkelt glider in och ut ur vila. I stadium 2 upphör ögonrörelserna och hjärnvågsaktiviteten minskar, med undantag av sporadiska utbrott som kallas sömnspindlar. Med undantag av spädbarnsåldern tillbringar människor i allmänhet cirka 50 procent av sin sömntid i detta stadium.
Stadium 3 utmärks av framväxten av deltavågor, vilket innebär en stadig minskning av hjärnaktiviteten. I stadium 4 genererar hjärnan nästan uteslutande deltavågor. Stadium 3–4 betraktas som faser av djupsömn, där stadium 4 representerar den djupaste nivån.
Efter stadium 4 inleds REM-sömnen. Den kännetecknas av oregelbunden andning, snabba ryckiga ögonrörelser och en tillfällig förlamning av lemmarna. Det är under REM-sömnen som drömmar uppstår.
En grundläggande princip inom polysomnografin är att det normala intervallet av kroppsförändringar under varje sömnstadium kan jämföras med patientens egna reaktioner under sömnens olika faser. På så sätt kan avvikelser identifieras och sömnstörningar diagnostiserass.
Bland de diagnostiska verktyg som används vid en polysomnografisk undersökning, ofta kallad sömnstudie, finns elektroencefalografi (EEG), elektro-okulografi (EOG), elektromyografi (EMG), termistorer och pulsoximetri. Undersökningen genomförs under en hel natt i en kontrollerad laboratoriemiljö.
Det anses att specificiteten hos respektive diagnostiskt verktyg, när de arbetar tillsammans, utgör en hörnsten i en effektiv polysomnografisk analys.
Elektroencefalografi registrerar hjärnaktiviteten under de olika sömnstadierna. Metoden kan upptäcka epileptiska anfall och identifiera medicinska tillstånd som inte är direkt sömnrelaterade, exempelvis encefalit och Parkinsons sjukdom. Den främsta anledningen till att EEG används vid polysomnografi är dock att onormal hjärnvågsaktivitet är ett tydligt symtom på sömnstörningar.
Elektro-okulografi övervakar ögonrörelserna under hela sömnperioden, särskilt under REM-fasen. Verktyget hjälper till att fastställa den totala sömtiden, sömnlatensen (tiden det tar att somna), antalet uppvaknanden under natten samt längden på respektive sömnstadium. Betydande avvikelser från standardvärdena för dessa faktorer är karakteristiska för sömnstörningar.
Elektromyografi utvärderar skelettmusklernas tillstånd och aktivitet. Vid polysomnografi övervakar metoden längden och intensiteten av atoni – den tillfälliga muskelavslappningen eller förlamningen som normalt inträffar under REM-sömnen. Ett onormalt mätresultat kan indikera en underliggande sömnstörning.
En termistor mäter luftflödet genom patientens mun och näsa under sömnen. Pulsoximetri övervakar syrehalten i blodet för att upptäcka eventuell syrebrist. Avvikelser från normalvärdet för luftflöde och blodets syresättning under sömnen är tydliga tecken på sömnstörningar.
Några av de mest förekommande sömnstörningarna som diagnostiseras med hjälp av polysomnografi är:
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online