Skolios är ett onormalt tillstånd i ryggraden som kännetecknas av en sidokrökning. Tillståndet upptäcktes och beskrevs först av Hippokrates, medicinens store pionjär i antikens Grekland. Han erbjöd sina samtida olika former av botemedel mot ryggradskrökningar, och hans idéer lade grunden för ortopedisk vård långt fram i tiden.
I en av sina böcker delade Hippokrates in ryggradsbesvär i fem huvudgrupper:
För att reducera skolios använde sig Hippokrates av en metod som byggde på en enkel stege. Patienterna bands fast vid stegen och utsattes för succussion, vilket betyder "skakning". Genom denna behandling kunde kroppens egen tyngdkraft och styrka utnyttjas för att räta ut ryggraden.
Vid denna metod placerades patientens ryggrad stadigt på en träbräda, varefter tryck applicerades på det drabbade området. I vissa fall krävdes det till och med att läkaren ställde sig på patientens rygg för att uppnå tillräckligt tryck.
Denna teknik innebar att patienten låg på en bänk medan rep bands runt armar, fötter och midja. Repen drogs sedan isär för att sträcka ut och räta upp det krökta området i ryggraden. Liknande principer används än idag inom traktionsterapi.
Under sitt livslånga studerande av ryggradsbesvär testade Hippokrates många olika metoder för att bota sådana problem. Bland annat experimenterade han med transabdominell korrigering och med lädersäckar fyllda med luft, men ingen av dessa metoder blev framgångsrik.
Trots att Hippokrates myntade begreppet "skolios" och tog fram metoder för att behandla ryggproblem dröjde det ända till år 1510 innan den franske kirurgen Ambroise Paré presenterade en mycket detaljerad beskrivning och diagnos av tillståndet.
Hippokrates arbete lade grunden för vår moderna förståelse av ryggradssjukdomar. Även om behandlingsmetoderna har utvecklats dramatiskt sedan antiken, vittnar hans systematiska klassificeringar och uppfinningsrika apparater om ett djupt kliniskt engagemang som fortfarande inspirerar dagens sjukvård.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online