Så diagnostiserar läkare en skada på rotatorcuffen

Din rotatorcuff (rotatormanschett) består av en kombination av muskler och senor som bildar ett skyddande hölje runt överarmsbenets huvud. Dess främsta funktion är att möjliggöra rotation och fri rörlighet i armen. En skada på rotatorcuffen kan antingen utvecklas långsamt över tid eller uppstå plötsligt till följd av en skada eller kraftig ansträngning. För att ställa diagnos används flera olika metoder, bland annat en fysisk undersökning samt röntgen eller andra bilddiagnostiska undersökningar.

Symtomhistorik

Vid besöket hos läkaren blir du först ombedd att beskriva dina symtom. Typiska tecken på en rotatorcuff-skada inkluderar:

• Smärta vid armlyft – framför allt när armen lyfts ovanför axelhöjd.

• Svaghet i armen – som gör det svårt att utföra vardagliga rörelser.

• Knäppande eller knarrande ljud – när armen rör sig.

• Muskelatrofi – synlig muskelförtvining runt axeln vid långvarig skada.

Fysisk undersökning

Efter symtombedömningen testar läkaren styrkan och funktionen i armen genom tre olika övningar:

1. Nedåtriktad trycktest

Du sitter med tummen pekande nedåt och armen utsträckt i 90 graders vinkel från kroppen. Läkaren försöker trycka ner armen samtidigt som han eller hon mäter hur mycket motstånd du kan erbjuda. Svaghet i denna rörelse kan tyda på en skada.

2. Yttre rotationstest

Du sitter fortfarande med armarna böjda i armbågarna, tummarna uppåt och händerna vridna inåt cirka 20 grader. Läkaren trycker mot armen medan du försöker rotera den utåt. Mängden svaghet i rörelsen bedöms noggrant.

3. Smärteprovokation vid lyft

Till sist hålls armen rak och lyfts sedan uppåt. Om du upplever smärta under denna rörelse kan det vara ett tydligt tecken på en skada på rotatorcuffen.

Bilddiagnostik

Röntgenbilder av axeln kan visa en rotatorcuff-skada eller små benutväxter (så kallade sporrar) som kan irritera senorna. Om skadan är svår att upptäcka kan ultraljud eller magnetkameraundersökning (MRI) användas för att ge läkaren en tydligare bild av senorna i axeln. Detta är ofta nödvändigt för att kunna bedöma skadans storlek och omfattning, vilket i sin tur avgör vilken behandling som rekommenderas – allt från vila och fysioterapi till kirurgisk reparation.