Bloddopning är en förbjuden dopningsmetod som syftar till att öka mängden röda blodkroppar i kroppen. Fler röda blodkroppar betyder bättre syretransport till musklerna, vilket kan ge idrottaren ökad uthållighet och bättre prestation. Här är de tre huvudsakliga metoderna som används:
Detta är den mest traditionella och vanligaste formen av bloddopning. Metoden går ut på att blod tas från en donator – eller från idrottaren själv tidigare – för att sedan transfunderas in i kroppen närmare tävlingstillfället. Den ökade mängden röda blodkroppar förbättrar syreleveransen till musklerna och kan därmed höja den fysiska prestationsförmågan avsevärt.
Erytropoietin, ofta förkortat EPO, är ett naturligt hormon som produceras i njurarna och stimulerar benmärgen att bilda fler röda blodkroppar. Genom att injicera syntetiskt EPO kan idrottare artificiellt höja sin blodvärde (hemoglobinnivå) och därmed öka kroppens förmåga att transportera syre. Metoden blev särskilt uppmärksammad inom cykelsporten under 1990-talet.
Denna metod innebär att den totala blodvolymen i kroppen ökas, exempelvis genom infusion av saltlösning (fysiologiskt koksalt) eller andra vätskor direkt i blodbanan. En större blodvolym kan förbättra cirkulationen och syretillförseln till musklerna, vilket i sin tur kan gynna prestationen vid långvarig fysisk ansträngning.
Alla dessa metoder är strikt förbjudna enligt Världsantidopningsagenturens (WADA) regelverk och kan leda till långa avstängningar för idrottare som fastnar. Utöver de etiska och juridiska konsekvenserna medför bloddopning också allvarliga hälsorisker, såsom ökad risk för blodproppar, hjärt-kärlsjukdomar och stroke, eftersom det tjockare blivet gör det svårare för hjärtat att pumpa blod genom kroppen.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online