Ätstörning syftar på ett brett spektrum av ätbeteenden som ligger utanför ramen för normalt, hälsosamt ätande. Dessa beteenden kan variera i svårighetsgrad och påverka både kropp och psyke. Här går vi igenom de vanligaste formerna av ätstörningar och vad du kan göra om du eller någon i din närhet drabbas.
Vanliga former av ätstörningar
- Hetsätning: Att konsumera stora mängder mat under en kort tid, ofta tills man känner sig obehagligt mätt.
- Rensning (purgering): Beteenden som syftar till att bli av med intagen mat, exempelvis framkallade kräkningar, användning av laxermedel eller överdriven motion.
- Restriktion: Att kraftigt begränsa mängden mat man äter, vilket ofta leder till undernäring.
- Tvångsmässig överätning: Att äta stora mängder mat utan att känna hunger, ofta följt av skuldkänslor eller skam.
- Nattätsyndrom: Att konsumera större delen av sitt dagliga födointag på natten, ofta efter att ha vaknat ur sömnen.
- Känslomässigt ätande: Att äta som svar på känslor snarare än som svar på hunger.
- ARFID (undvikande/restriktiv ätstörning): Att undvika eller begränsa matintaget på grund av sensorisk överkänslighet, rädsla för negativa konsekvenser eller andra psykologiska faktorer.
- OSFED (annan specificerad mat- eller ätstörning): Ätbeteenden som inte uppfyller kriterierna för en specifik ätstörningsdiagnos, men som ändå orsakar lidande eller funktionsnedsättning i vardagen.
Konsekvenser för hälsan
Ätstörningar kan vara ett symtom på ett underliggande medicinskt tillstånd eller på psykisk ohälsa, och de kan få allvarliga konsekvenser för både den fysiska och mentala hälsan. Obehandlade ätstörningar kan bland annat leda till näringsbrister, hjärt-kärlproblem, mag-tarmbesvär samt depression och ångest.
När ska du söka hjälp?
Om du misstänker att du själv eller någon du känner har problem med ätstörningar är det viktigt att söka professionell hjälp så tidigt som möjligt. Kontakta läkare, legitimerad dietist eller psykolog – ju tidigare behandling sätts in, desto bättre är prognosen. I Sverige kan du vända dig till din vårdcentral i första hand, och det finns även patientföreningar och stödlinjer som erbjuder råd och information.
