Vaccinernas intåg förändrade i grunden hur en gång dödliga sjukdomar påverkade mänskligheten. Begreppet inokulation härstammar från det latinska ordet inoculare, som betyder "att ympa", och innebär att kroppen tvingas bygga upp motståndskraft mot infektioner genom att utsättas för små mängder av vissa sjukdomar.
Redan före år 200 f.Kr. började människor inse att vissa sjukdomar inte återinfekterade samma person efter ett fullständigt tillfrisknande. Utifrån denna observation påbörjades de första inokulationerna runt denna tid i Kina, Afrika och Indien, men praktiken blev inte utbredd i Europa förrän på 1700-talet.
Smittkoppor var den första sjukdom som människor medvetet smittade sig själva med. Lady Mary Wortley Montagu, en engelsk aristokrat och själv smittkoppsöverlevare, kände till de inokulationer som utfördes i andra delar av världen. Hon blev en ivrig förespråkare för metoden, trots att engelska läkare vid den tiden var skeptiska. År 1717 använde hon sin ställning och sitt inflytande för att låta ambassadens läkare ympa hennes barn. Barnen immuniserades framgångsrikt mot smittkoppor, och efter deras ingrepp spred sig praktiken i bredare kretsar.
År 1796 ristade läkaren Edward Jenner huden på en åttaårig pojke och smittade barnet med kokoppsvirus, en betydligt mildare infektion än smittkoppor. Som ett resultat insjuknade pojken aldrig i smittkoppor. Jenner var inte den första att vaccinera, men hans inokulationer var de första vetenskapligt dokumenterade försöken att kontrollera sjukdomar. Tack vare hans arbete hade vaccinationen i början av 1800-talet nått de flesta europeiska länder.
År 1885 injicerade forskaren Louis Pasteur en rabiesinfekterad pojke med hjälp av den nyutvecklade hypodermiska sprutan. Behandlingen visade sig vara effektiv, och immuniseringarna tog därmed ytterligare ett stort kliv framåt. Sprutan är fortfarande idag den vanligaste metoden för att administrera vaccin.
När effektivare administreringsmetoder utvecklades vaccinerades soldater under första världskriget mot difteri. Under andra världskriget vaccinerades de mot fläcktyfus och stelkramp. Många soldater vaccinerades även mot gula febern, och det upptäcktes senare att vaccinet fått några av dem att insjukna i hepatit B. Denna upptäckt ledde till strängare säkerhetskrav och kliniska prövningar innan ett vaccin fick släppas till allmänheten.
Det största medicinska testet i historien genomfördes när Jonas Salks avdödade poliovirus injicerades i hundratusentals barn. Testet 1954 visade sig vara effektivt och blev ett avgörande steg i arbetet med att utrota polioviruset.
I dag finns vacciner mot röda hund, hepatit, rabies, rotavirus och många fler sjukdomar. De administreras via spruta, oralt eller genom inhalation. Sjukdomar som en gång var dödliga har helt utrotats, och otaliga hälsoproblem har kunnat förebyggas. Frågor om vaccinsäkerhet har diskuterats flitigt, särskilt gällande MPR-vaccinet (mässling, påssjuka och röda hund). Storskaliga vetenskapliga studier har dock konsekvent visat att det inte finns något samband mellan MPR-vaccinet och autism. Forskningen fortsätter istället med att utveckla ännu säkrare och mer effektiva vacciner, samt nya vacciner mot sjukdomar som fortfarande saknar skydd.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online