Svaret är enkelt: det gick inte. Ett kyskhetsbälte gjorde det i praktiken omöjligt för bäraren att urinera eller uträtta större behov. Bältet täckte hela underlivet med metallplattor, och de smala öppningar som fanns var alldeles för små för att kunna användas till något annat än det ändamål bältet var tänkt att uppfylla.
Hade ett sådant bälte faktiskt burits dagligen skulle konsekvenserna snabbt blivit allvarliga. Utsöndringar som samlades mot huden skulle ha orsakat svåra irritationer, infektioner och bölder. Metall mot hud under lång tid leder dessutom till skavsår och tryckskador. Kort sagt: ett kyskhetsbälte var varken hygieniskt eller praktiskt möjligt att bära som vardagsplagg.
Detta är också en av anledningarna till att moderna historiker betraktar kyskhetsbältet som i stort sett en myt. De flesta exemplar som finns bevarade på museer har visat sig vara förfalskningar från 1800-talet, tillverkade som kuriosa för samlare och utställningar. Det finns nästan inga samtida belägg för att sådana bälten verkligen användes under medeltiden, trots att de ofta förekommer i populärkultur och skräckhistorier från den epoken.
Kvinnor kunde alltså inte använda toaletten medan de bar ett kyskhetsbälte – konstruktionen gjorde det fysiskt omöjligt. Att bältet dessutom skulle varit outhärdligt ur hygienisk synvinkel stärker bilden av att det aldrig fungerade som ett verkligt vardagsföremål, utan främst lever kvar som en historisk myt.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online