Nackdelar med att donera blod och plasma

Blodbankverksamhet och plasma­insamling bygger helt på initiativet från givare och volontärer och utgör en avgörande faktor för folkhälsan och samhällets säkerhet. Olycksfall, transplantationer, större kirurgiska ingrepp och blodsjukdomar som hemofili ställer höga krav på att alla blodgrupper alltid finns tillgängliga. Med tanke på bloddonationens stora betydelse överväger den djupa tillfredsställelse som följer med att vara blod- och plasmagivare vida de sällsynta risker och det mindre obehag som processen kan medföra.

Det sagt innebär proceduren vissa specifika nackdelar. De bör inte avskräcka dig från att donera, men det är klokt att känna till dem i förväg.

Skillnaden mellan blod och plasma

Helt blod innehåller röda blodkroppar (som transporterar syre), vita blodkroppar (som bygger upp immunförsvaret), blodplättar (som bidrar till koagulering) samt plasma – den klargula vätskan som utgör mer än hälften av kroppens totala blodvolym. Blodet fungerar som bärare för dessa celler tillsammans med infektionsbekämpande proteiner. Röda och vita blodkroppar, plasma och blodplättar är alla kritiska medicinska resurser.

Medicinsk personal samlar in både helblod och plasma. Blod tas ut via en nål som sticks in i en ven. Vid plasmadonation tas blodet ut på samma sätt, men plasman separeras därefter i en process som kallas plasmaferes. När plasman tagits ut återförs resten av blodet – blodkroppar, blodplättar med mera – till givaren, tillsammans med lite saltlösning för att undvika uttorkning.

Lokala reaktioner

Både plasma- och helblodsgivare bör räkna med viss lätt smärta när sjuksköterskan placerar nålen i armen. Vid direkt plasmadonation sitter nålen kvar längre, medan man väntar på att personalen ska separera plasman och återföra resten av blodet.

De flesta negativa lokala reaktioner beror på komplikationer med att få nålen i rätt ven. Felaktig punktering kan ge upphov till hematom (blåmärken), vilket orsakar ytterligare smärta och svullnad. Den absoluta majoriteten av dessa incidenter kräver dock ingen behandling alls.

Andra negativa reaktioner

Allmänna reaktioner utöver blåmärken nära stickstället kan också förekomma. Orsakerna varierar – de kan utlösas av smärtreaktionen från nålen, att givaren ser sitt eget blod, synen av en annan givare som mår dåligt eller allmän stress inför själva proceduren.

Möjliga reaktioner inkluderar blekhet, svettningar, magont, illamående, lågt blodtryck och sänkt puls. I extrema fall kan medvetandepåverkan uppstå. Sådana fysiska reaktioner är dock extremt ovanliga. I den statistiska studien Adverse Reactions During Voluntary Donation of Blood and/or Blood Components noterade författarna Antonio Crocco och Domenico D'Elia att endast 1,2 procent av givarna drabbades av någon reaktion alls. Bland dessa hade endast 1,08 procent lindriga besvär och endast 0,2 procent allvarligare symptom som kräkningar eller medvetslöshet.

Kalciumförlust

En kylig känsla, stickningar och pirrande runt läppar och fingrar hos givare tyder på en minskning av koncentrerade kalciumjoner i blodet. Plasma­proceduren kan förstärka denna effekt när ett antikoaguleringsmedel används under insamlingen.

Extrema fall med darrningar, kramper eller hjärtrhythmusrubbningar inträffar mycket sällan, och den stora majoriteten av symtomen är tillfälliga och lindriga. Ett glas apelsinjuice och en kaka senare – och givaren kan oftast gå rakt ut genom dörren.

Tidsåtgång

Tidsåtgången utgör kanske den största nackdelen med att donera blod. Förstagångsgivare kan räkna med ett besök på två till tre timmar, medan efterföljande besök vanligtvis tar ungefär halva tiden.

Alla blodgivare måste genomgå en screening och en hälsoundersökning för att säkerställa att proceduren är trygg – både för givaren och för mottagaren. Plasmagivare i USA måste dessutom genomgå en fysisk kontroll före donation samt testas för smittsamma virus, plasmaproteinnivåer och hemoglobinvärden.