1. Hem
  2. Alternativ medicin
  3. Bett och stick
  4. Cancer
  5. Sjukdomar och behandlingar
  6. Tandhälsa
  7. Kost och näring
  8. Familjehälsa
  9. Hälso- och sjukvårdsbranschen
  10. Psykisk hälsa
  11. Folkhälsa och säkerhet
  12. Kirurgi och ingrepp
  13. Hälsa

Klorering – effektiv metod för att avlägsna svavelväte från dricksvatten

När dricksvattnet smakar ruttna ägg, när badvattnet luktar obehagligt eller när tvätten kommer ut ur maskinen fläckig, är det stor sannolikhet att vattnet är förorenat av svavelväte (H2S). Redan en koncentration på så lite som 1,0 ppm (parts per million) svavelväte i vattnet räcker för att ge det en stark lukt, göra det korrosivt och orsaka fläckar.

Vad är svavelväte?

Svavelväte är en gasformig biprodukt från svavelbakterier som lever i vattnet och livnär sig på svavel från förmultnande växter och djurmaterialet i miljön. Gasen kan även bildas av magnesiumstavar som tillverkarna monterar i varmvattenberedare för att skydda dem mot korrosion. Svavel som är löst i vattnet kan då reagera med magnesiumstaven och bilda svavelväte.

Ett sätt att förebygga problemet är att byta ut magnesiumstaven mot en stav av aluminium, vilket hindrar bildningen av svavelväte – men observera att detta kan upphäva tillverkarens garanti. I de flesta fall är dock klorering den mest rekommenderade metoden för att avlägsna svavelväte från dricksvatten.

Så fungerar kloreringsprocessen

Om svavelväte upptäcks i brunnsvatten kan tillsats av vanligt hushållsblekmedel ibland räcka för att lösa problemet. Eventuella gula svavelpartiklar som blir kvar efter att svavelvätet avlägsnats kan filtreras bort med ett enkelt sand- eller grusfilter. Filtret behöver sedan backspolas med jämna mellanrum för att bli av med de fastnade svavelpartiklarna.

I vattentäkter där pH-värdet ligger mellan 6,0 och 8,0 sker kontinuerlig klorering oftast via kommersiella vattenbehandlingssystem för hemmet, där kloreringen doseras som natriumhypoklorit. Kloreringen reagerar med sulfid, svavelväte och bisulfid och bildar kemiska föreningar som inte försämrar dricksvattnets lukt eller smak. Enligt Mike Miller och Karen Mancl vid Ohio State University är den rekommenderade dosen 2,0 milligram klor per liter (mg/l) för varje 1,0 mg/l svavelväte i vattnet.

Vid denna metod tillsätts kloreringen i vattnet innan det leds in i behandlingssystemets blandningstank. Där måste vattnet stå i kontakt med kloreringen i minst 20 minuter, varefter det filtreras genom aktivt kol för att avlägsna suspenderat svavel samt överskottsklor.

James R. Chastain Jr., PhD, PE, MPH och diplomerad medlem av American Academy of Environmental Engineers, understryker att oxidationen av svavelväte måste utföras noggrant. Processen bildar nämligen elementärt svavel, som om det inte avlägsnas korrekt genom filtrering kan leda till att svavelvätet bildas på nytt.

Olika typer av kloreringssystem

Kommersiellt tillgängliga kloreringssystem finns i två huvudtyper: pelletdroppsenheter som släpper ner klortabletter i systemet, samt vätskedoseringssystem som automatiskt tillsätter flytande klorlösning i rätt mängd.

Om vattnet dessutom innehåller andra föroreningar, exempelvis järn eller höga halter mineraler, kan kloreringsprocessen behöva kompletteras med luftning samt filtration genom manganzeolit (greensand) eller katalytiskt aktivt kol för att uppnå bästa möjliga vattenkvalitet.

Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online