Klorid är en av de fyra viktigaste elektrolyterna i serumet, tillsammans med natrium, kalium och bikarbonat. Dessa elektrolyter är avgörande för att upprätthålla kroppens vätskebalans och syra-basbalans. Förändringar i en enskild elektrolyt kan ha långtgående konsekvenser för den homeostatiska miljön.
Serumklorid är en negativt laddad jon (anjon) som i blodet är kopplad till natrium, en positivt laddad jon (katjon). Denna koppling underlättar kloridets transport genom kroppen och möjliggör reglering av vätskeackumulering. Normala serumkloridvärden ligger mellan 96–106 mEq/L och mätas med ett enkelt blodprov.
Låg klorid (hypokloremi) beror oftast på otillräcklig intag eller förlust via kroppen. Överhydrering, binjurebrist (Addisons sjukdom), kräkningar, diarré och hjärtsvikt kan bidra. Vissa diuretika sänker också klorid genom att öka utsöndringen för att reglera natrium och vätskebalans.
Hög klorid (hyperkloremi) ses vid tillstånd som sänker blodets pH (acidos), såsom svår uttorkning, diabetisk ketoacidos, aspirinoverdoser, vissa njursjukdomar (t.ex. renal tubulär acidos) och vissa läkemedel.
Behandlingen riktar sig mot den underliggande orsaken. Medicinsk orsakad rubbning kan kräva dosjustering eller byte av läkemedel. Kloridförlust via kräkningar/diarré hanteras med antiemetika och antidiarrémedel. Vid förhöjda värden korrigeras grundorsaken – t.ex. insulin vid diabetisk ketoacidos, vätska vid uttorkning. Vid misstänkta symtom ska man alltid kontakta vårdgivare innan man börjar eller slutar någon behandling.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online