Blodplasma innehåller antikroppar (immunoglobuliner) – Y-formade proteiner som binder specifikt till antigener (främmande strukturer) för att neutralisera eller markera dem för borttagning. Antikroppar produceras av B-lymfocyter (plasmaceller) och är en hörnsten i det adaptive immunsystemet.
Redan vid födsel finns genetiskt bestämda antigener på de röda blodkropparna. Karl Landsteiner upptäckte att plasma innehåller "naturliga" antikroppar mot de ABO-antigener som saknas på egna celler:
Dessa antikroppar (främst IgM) är avgöranda för säkra blodtransfusioner – felmatchad blodtyp orsakar akut hemolytisk transfusionsreaktion.
Antikroppar bildas också vid kontakt med främmande antigener:
Om fostret ärver ett antigen som modern saknar (t.ex. RhD-faktorn), kan modern bilda antikroppar (anti-D) som korsar plasentan och attackerar fosterblodkroppar. Detta kan orsaka hemolytisk fostersjukdom. Profylax med Rh-immunoglobulin (RhIG) vid vecka 28 och efter förlossning förebygger antikroppsbildning hos RhD-negativa kvinnor.
Transfusioner exponerar mottagaren för fremda erytrocytantigener (utöver ABO), vilket kan trigga bildning av alloantikroppar (t.ex. anti-K, anti-c, anti-E). Dessa komplicerar framtida transfusioner och kan orsaka försenade transfusionsreaktioner.
Virus, bakterier och vacciner stimulerar specifika antikroppar (IgG, IgA, IgM) som ger immunitet. Detektion av specifika antikroppar (t.ex. anti-HIV, anti-HBs) används diagnostiskt.
Ibland riktar sig antikroppar mot kroppensegna strukturer (autoantikroppar), vilket orsakar autoimmuna sjukdomar (t.ex. SLE, reumatoid artrit, typ 1-diabetes).
Antikroppar i plasma är alltså en dynamisk spegel av immunsystemets historiska och pågående möten med "icke-själv".
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online