Det multiaxiala klassifikationssystemet i DSM-IV omfattar fem axlar. Systemet hjälper psykologer, psykiatriker och andra yrkesverksamma inom psykisk hälsa att klargöra en persons diagnos och fastställa lämpliga behandlingsbehov. Det är i grunden ett strukturerat sätt för terapeuter att organisera klinisk information från en utredning.
På denna axel anger klinikern de kliniska syndromen, till exempel svår depression eller schizofreni. Det kan finnas mer än en klinisk diagnos, och den första som anges ska alltid vara huvuddiagnosen.
Här listas personlighetssyndrom samt utvecklingsstörning. Dessa tillstånd beskrivs på en separat axel eftersom de ofta är långvariga och präglar personens fungerande under hela livet.
Aktuella allmänna medicinska tillstånd anges på denna axel. Eftersom många kroppsliga sjukdomar påverkar en persons psykiska hälsa är det viktigt att dessa noteras i den kliniska bedömningen.
Denna axel används för att redovisa psykosociala och miljömässiga faktorer som kan påverka diagnos eller behandling av psykiska hälsoproblem. En kliniker kan exempelvis ange bostadssituation eller ekonomiska svårigheter här.
På den femte axeln görs en skattning enligt Global Assessment of Functioning (GAF). Klinikern noterar en siffra från en skala som är indelad i tio intervall för att visa klientens aktuella funktionsnivå. En poäng på 100 motsvarar exempelvis överlägsen fungering, medan 70 indikerar endast lindriga symtom.
Det är värt att känna till att DSM-5, som publicerades 2013, avskaffade det multiaxiala systemet. Diagnoser anges numera inte längre på separata axlar, utan medicinska tillstånd och psykosociala faktorer integreras i den övergripande bedömningen. Kunskapen om det äldre systemet är dock fortfarande relevant, eftersom många äldre utredningar, journaler och forskningsrapporter bygger på det.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online