Anaklitisk depression, även känd som reaktiv anknytningsstörning, förekommer hos barn under fem års ålder som saknar hälsosamma relationer till sina föräldrar eller vårdgivare, eller som har övergivits av dem, förklarar Mayo Clinic. Sådana barn kan utveckla psykiska skador till följd av långvarig vanvård, plötslig förlust av en förälder eller genom att ständigt flyttas mellan olika vårdgivare. Den bristande tilliten och den låga självkänslan som uppstår kan bli livslång, men med rätt behandling kan barnets relationer till andra människor förbättras avsevärt.
Det första steget är att lära sig känna igen tecknen på anaklitisk depression. Spädbarn och småbarn reagerar på bristande uppmärksamhet och omtanke från föräldrar eller vårdgivare genom social tillbakadragenhet. Detta kan påverka matvanor och reaktionen på fysiska och psykiska stimuli, och i extrema fall hämmas barnets fysiska och psykiska utveckling.
Barn med anaklitisk depression framstår ofta som nedstämda och slöa, undviker ögonkontakt och sträcker sig inte efter när de plockas upp. De visar heller inget intresse för interaktiva lekar eller leksaker. Det är dessutom vanligt att de utvecklar självlugnande beteenden, som att gunga eller stryka sig själva.
Tillståndet kan leda till allvarliga problem med självkänslan senare i livet. Vuxna som växt upp med störningen gör ofta allt för att vinna andras godkännande och leva upp till höga förväntningar från omgivningen, enligt en artikel i tidskriften Psychology and Psychotherapy.
Prata och lek med barnet för att skapa en emotionell kontakt. Försök varsamt att etablera ögonkontakt och använd uppmuntrande verbala och icke-verbala signaler som leenden, skratt och mjuk beröring, om barnet är mottagligt. Den här typen av uppmärksamhet uppmuntrar barnet att svara och interagera. Att lära sig tolka och bemöta barnets subtila signaler efter närhet – till exempel olika typer av gråt eller andra ljud – hjälper barnet att känna sig älskat och omhändertaget.
Innan ni söker medicinsk hjälp underlättar det att skriva ner barnets beteendeproblem och känslosvårigheter. Beskriv vad som verkar utlösa känslomässiga reaktioner, samt situationer där barnet inte reagerar på sådant som brukar väcka respons hos andra barn. Glöm inte heller att informera psykiatern om eventuella läkemedel som barnet tar.
Medicinska insatser innefattar bland annat att utbilda vårdgivare om tillståndet, samt individuell terapi och familjerådgivning för att hantera problematiska beteenden och hjälpa föräldrar att lära sig bemöta dem. Läkaren kan rekommendera föräldrakurser som stärker anknytningen mellan förälder och barn, samt förskriva medicinering mot känslomässig instabilitet – vilket kan omfatta allt från depression och ångest till ilska och hyperaktivitet. Terapi och medicinering kan även behövas för att behandla effekterna av låg självkänsla och bristande förtroende hos vuxna patienter som levt med tillståndet sedan barndomen.
Undvik okonventionella behandlingsformer utan att först rådfråga etablerade experter inom psykisk hälsa. Organisationen ATTACh (Association for Treatment and Training in the Attachment of Children) varnar för att utsätta barn med anaklitisk depression för tvångs- eller konfrontativa metoder, eftersom dessa kan vara traumatiska. Exempel är att hårt svepa in, binda eller hålla fast barn, att neka barnet näring eller att tvinga det att äta eller dricka. Även försök att reta eller överstimulera barnet för att utlösa ett ”katartiskt” utbrott av ilska eller ett tillstånd av underkastelse räknas som farliga metoder.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online