Diagnostiska verktyg vid ångestsyndrom – från DSM-5 till STAI och BAI

Ångestsyndrom kan yttra sig på många olika sätt – från generaliserad oro och panikattacker till social rädsla och specifika fobier. För att kunna ställa en korrekt diagnos behöver behandlaren god kännedom om de diagnostiska verktyg som finns tillgängliga. Här går vi igenom de viktigaste instrumenten och metoderna som används vid utredning av ångestsyndrom.

DSM – det centrala diagnostiska manualverket

Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders (DSM) är världens mest använda referensverk för psykiatrisk diagnostik. Verket är indelat i flera kapitel, bland annat om ångestsyndrom och depressiva syndrom, vilket gör det möjligt att systematiskt avgränsa diagnosen. Manualen innehåller tydliga kriterielistor som beskriver vilka symtom som ska vara uppfyllda för respektive diagnos.

Den senaste versionen, DSM-5, publicerades 2013 och ersatte den tidigare fjärde upplagan (DSM-IV-TR). En viktig förändring i DSM-5 är att det tidigare multiaxiala systemet med fem axlar togs bort – funktionsnivån bedöms dock fortfarande, nu med separata instrument.

Den kliniska intervjun

Ett av de mest grundläggande verktygen är den kliniska intervjun. Genom att gå igenom DSM-kriterierna tillsammans med patienten kan behandlaren kartlägga vilka symtom som föreligger, hur länge de funnits och i vilken grad de påverkar vardagen. En noggrant genomförd intervju ligger ofta till grund för hela den diagnostiska processen.

Kompletterande diagnostiska instrument

När en vanlig intervju inte räcker till finns standardiserade verktyg som kan stärka underlaget. Två välkända exempel är Diagnostic Interview Schedule (DIS) och Millon Clinical Multiaxial Inventory III (MCMI-III). Även SCID (Structured Clinical Interview for DSM) används ofta när man vill säkerställa att intervjun följer manualens kriterier strikt.

Bedömning av funktionsnivå

Det är viktigt att avgöra hur mycket ångesten påverkar patientens dagliga liv. I det äldre multiaxiala systemet i DSM-IV gav var och en av de fem axlarna olika information – exempelvis huvuddiagnos, medicinska tillstånd, psykosociala belastningar samt global funktionsnivå. Idag bedöms funktionsnivån istället med särskilda instrument, såsom WHODAS 2.0, vilket ger en strukturerad bild av patientens situation.

Ångestspecifika bedömningsinstrument

Förutom de allmänna diagnostiska verktygen finns flera instrument som är särskilt framtagna för ångest. De två vanligaste är:

• State-Trait Anxiety Inventory (STAI) – skiljer mellan ångest som ett momentant tillstånd och ångest som ett mer bestående personlighetsdrag.
• Beck Anxiety Inventory (BAI) – ett självskattningsformulär som mäter förekomsten och svårighetsgraden av ångestsymtom under den senaste veckan.

Även kortare skattningsskalor som GAD-7 används ofta inom primärvården för snabb screening av ångest.

Sammanfattning

En noggrann diagnostik av ångestsyndrom bygger vanligen på en kombination av klinisk intervju, DSM-kriterier och standardiserade bedömningsinstrument. Genom att använda rätt verktyg får behandlaren en tydligare bild av patientens symtombild och funktionsnivå – vilket i sin tur lägger grunden för en effektiv behandlingsplan.