Statistik från National Institute of Mental Health (NIMH) visar att upp till 40 miljoner vuxna amerikaner lider av någon form av ångestsyndrom under loppet av ett år. En liten struktur djupt inne i hjärnan som kallas amygdala spelar en avgörande roll för de symptom som kännetecknar dessa tillstånd. Behandlingsformer som riktar in sig på just detta område syftar därför till att angripa de bakomliggande orsakerna till ångesten – i stället för att endast lindra symptomen.
Människor som lider av ångestsyndrom kan uppleva en genomgripande känsla av rädsla eller obehag, oavsett vad som faktiskt händer i deras närmiljö. Amygdala – ett par små organ i hjärnans mitt – har en framträdande funktion när det gäller att tolka hur "säker" eller "farlig" en persons omgivning är. Strukturen ligger i hjärtat av det limbiska systemet, det nätverk som ansvarar för regleringen av våra känslor. De flesta ångestbehandlingar påverkar detta område antingen indirekt genom lugnande mediciner eller direkt genom att "programmera om" hjärnans reaktionsmönster.
Amygdala fungerar ungefär som en känslomässig mätare inom det limbiska systemet. Under normala förhållanden, när en person uppfattar ett hot, vidarebefordrar amygdalan informationen upp till hjärnbarken (den cerebrala cortexen) för bearbetning. Barken bedömer sedan hotet och bestämmer hur situationen ska hanteras. När den är löst återgår hjärnans system till normaltillståndet.
Personer som har utsatts för långvarig stress eller psykiskt lidande utvecklar dock en överkänslig amygdala. Det innebär att hjärnbarken får en mycket begränsad roll när det gäller att stänga av "rädselreaktionen". Resultatet blir att personen fastnar i ett ständigt tillstånd av ångest, eftersom amygdalan hela tiden arbetar på övervarv.
Den traditionella vården av ångestsyndrom bygger ofta på läkemedel som bensodiazepiner, antidepressiva medel och betablockerare. Dessa preparat verkar dämpande på amygdala och det limbiska systemet genom att förändra nivåerna av signalsubstanser i hjärnan, vilket ger en lugnande och avslappnande effekt.
Även om medicineringen effektivt lindrar symptomen förblir roten till ångesten orörd. Därför kan dessa läkemedel – bensodiazepinerna i synnerhet – bli starkt beroendeframkallande, med allt högre doser som krävs för att dämpa samma symtom över tid.
Eftersom amygdalan spelar en central roll i att upprätthålla ångestkänslorna kräver en behandling som når problemets kärna att hjärnan tränas om i hur den reagerar på upplevda hot. Kognitiv beteendeterapi (KBT) är en metod som fokuserar på de tankeprocesser som utlöser en persons känslomässiga reaktioner.
I stället för att tolka en situation som hotfull lär sig individen att använda logiskt tänkande för att förändra sin uppfattning av situationen. Så länge det som uppfattas framstår som ofarligt har amygdalan ingen anledning att aktiveras.
Självreglerande terapi är en metod som kombinerar neurobiologiska och psykologiska ansatser vid behandling av ångest-, panik- och ilskestörningar. Metoden riktar in sig på de kroppsliga reaktioner som uppstår i situationer som uppfattas som hotfulla.
Under terapisessioner leds individen stegvis igenom skrämmande situationer och uppmuntras att låta eventuella "kamp eller flykt"-reaktioner få komma fullt ut. På så sätt uppnås en gradvis frisättning av den ångest som är kopplad till hotet. Med tiden blir personen förmögen att själv reglera sina reaktioner när vardagens händelser presenterar sig.
I praktiken fungerar metoden genom att träna om amygdalans reaktionsmönster, genom att gradvis överföra kontrollen till hjärnbarkens resonemangs- och bedömningsförmåga.
Läkemedel kan ge snabb lindring av ångestsymptom, men de påverkar inte den bakomliggande orsaken. Behandlingar som KBT och självreglerande terapi går ett steg längre: de tränar om amygdalans överkänslighet och hjälper hjärnan att återfå sin naturliga balans mellan rädslereaktion och rationellt tänkande – vilket ger möjlighet till varaktig förbättring.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online