Enligt Mayo Clinic definieras tvångssamlande (hoarding) som en överdriven samling av föremål eller djur samt en oförmåga att skiljas från dem. Personer med samlarproblematik känner ofta inte igen att de har ett problem, trots att deras hem ibland är så fyllda av saker att det knappt finns något utrymme kvar att leva i. För att dessa personer ska kunna leva tryggare och säkrare liv krävs ofta intensiv behandling. Forskare har identifierat flera möjliga neurologiska och psykologiska orsaker till varför människor utvecklar tvångssamlande.
Tvångssamlande har länge betraktats som en form av tvångssyndrom (OCD), enligt Mayo Clinic. Det amerikanska National Institute of Mental Health förklarar att OCD är en ångeststörning som leder till repetitiva beteenden – exempelvis handtvätt, upprepande av fraser eller räknande av föremål – i ett försök att få obehagliga och oönskade tankar att försvinna.
Vissa forskare anser dock att denna definition är missvisande. Dr. Sanjaya Saxena, en framstående forskare inom tvångssamlande, menar att det finns tillräckligt med forskningsbaserade belägg för att placera tvångssamlande i en egen diagnostisk kategori, snarare än som en undertyp av tvångssyndrom. Saxena har visat att tvångssamlare har lägre metabol aktivitet i vissa hjärnområden än i andra, och att dessa mönster inte alltid stämmer överens med de hjärnmönster som ses hos OCD-patienter utan samlarbeteende. Enligt webbplatsen Children of Hoarders var dock många forskare år 2010 fortfarande oense med hans slutsatser, och mer forskning behövdes innan teorin kunde valideras.
Tvångssamlare har ofta svårt att bearbeta information. International OCD Foundation förklarar att beslutsfattande ofta är särskilt problematiskt för personer med samlarbeteende, och att de ofta uppvisar beteenden som liknar adhd.
Neuropsykologiska tester visar att tvångssamlare ofta försöker sortera sina tillhörigheter utifrån visuellt minne – alltså minnet av var föremålet senast sågs – istället för att fundera på en logisk plats där objektet skulle kunna förvaras. De uppvisar också impulsivt beteende och har svårt att uppmärksamma icke-verbala stimuli. Deras hjärnfunktioner har dessutom ett direkt samband med förmågan att organisera saker: när de ska avgöra om ett föremål ska behållas eller kastas bort tappar de koncentrationen, blir överväldigade och ger slutligen upp uppgiften helt.
International OCD Foundation lyfter också fram att många människor bildar starka känslomässiga band till livlösa föremål. För många ger samlandet en känsla av trygghet och säkerhet. Andra upplever att de förlorar en del av sig själva om de måste skiljas från även ett i praktiken värdelöst föremål.
Motiven bakom sparandet varierar. Vissa sparar saker av sentimentala skäl, medan andra oroar sig för att de kommer att behöva föremålet vid ett framtida tillfälle. En del känner skuld över att göra sig av med saker som någon annan kanske skulle kunna ha nytta av. Slutligen samlar vissa helt enkelt för att de tycker om utseendet, formen eller känslan av vissa föremål.
Eftersom tvångssamlande ofta innebär säkerhetsrisker – som brandfara, fallolyckor och ohälsosamma boendemiljöer – är det viktigt att söka professionell hjälp. Kognitiv beteendeterapi (KBT) har visat goda resultat, och en behandlingsplan kan anpassas efter personens specifika behov och orsaksmönster.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online