Klinisk depression, även kallad "svår depressiv störning", är ett tillstånd som kännetecknas av en långvarig period av extrem ledsamhet som inte står i proportion till omständigheterna. Symtomen omfattar bland annat kraftiga förändringar i aptiten, koncentrationssvårigheter, irritabilitet, trötthet samt förlust av intresse för gamla hobbyer och nära relationer.
Behandlingen av klinisk depression har utvecklats betydligt genom åren och gått igenom flera olika faser – från rent samtalsterapi till alltmer raffinerade läkemedel. Här följer en översikt över de viktigaste milstolparna i denna utveckling.
Under lång tid skyllde man alltid depression på någon form av konflikt i individens liv. Detta kunde handla om emotionella konflikter eller problem med personens omgivning. Av den anledningen ansåg psykiatriker att depression alltid kunde behandlas enbart genom psykoterapi. Numera utgör dock psykoterapi ofta bara en del av ett mer heltäckande behandlingsprogram, ofta i kombination med läkemedel.
Iproniazid utvecklades ursprungligen för att behandla tuberkulos i början av 1950-talet, men man upptäckte snart att läkemedlet även höjde patienternas sinnesstämning. År 1957 förskrevs iproniazid för första gången till patienter med klinisk depression. Studier visade att läkemedlet blockerade enzymet monoaminoxidas nedbrytning av signalsubstanserna noradrenalin, serotonin och dopamin. Så småningom avbröts användningen av iproniazid på grund av allvarliga biverkningar, men det blev det första beviset på att läkemedel faktiskt kan vara effektiva vid behandling av depression.
Ett misslyckat försök att ta fram en behandling mot schizofreni resulterade istället i den första tricykliska antidepressiva (TCA), som fick namnet "imipramin". Läkemedlet hjälpte deprimerade patienter men hade ingen stämningshöjande effekt på personer utan depression. Man upptäckte att det hämmade återupptaget av noradrenalin och serotonin i hjärnans nervceller, vilket gjorde det till det första läkemedlet som specifikt riktade sig mot depression och inspirerade till viktig fortsatt forskning. TCA-preparat används fortfarande idag, men endast mycket sällan.
Precis som de tricykliska antidepressiva minskar monoaminoxidashämmare (MAOI) aktiviteten hos de enzymer som bryter ner noradrenalin, serotonin och dopamin – ämnen som tillsammans kallas "monoaminer". MAOI används fortfarande inom vården, men populariteten har minskat markant på grund av riskerna för potentiellt allvarliga biverkningar och kostrestriktioner.
År 1987 introducerades de selektiva serotoninåterupptagshämmarna (SSRI). Dessa läkemedel var resultatet av forskning som byggde på den kunskap man fått fram tack vare MAOI och tricykliska preparat. För att minska risken för biverkningar riktar SSRI sig mot specifika monoaminer och ökar därmed endast mängden serotonin i hjärnan. Preparat som fluoxetin (Prozac) blev snabbt världsberömda och förändrade synen på depressionsbehandling.
Serotonin- och noradrenalinåterupptagshämmarna (SNRI), som lanserades under 1990-talet, liknar SSRI till stor del – skillnaden är att SNRI riktar sig mot både serotonin och noradrenalin. Denna läkemedelsgrupp börjar alltmer ersätta SSRI inom vården, men har ännu inte blivit lika utbredd som sin föregångare.
Utvecklingen av depressionsbehandling speglar hur medicinsk forskning successivt fördjupat förståelsen av hjärnans signalsubstanser. Idag kombineras ofta modern läkemedelsbehandling med psykoterapi för att uppnå bästa möjliga resultat för patienten.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online