Sorg uppstår ur många olika typer av förluster – allt från att förlora sitt hem till att förlora en älskad människa. Även om alla människor upplever sorg någon gång i livet, är känslorna och processen unik för varje individ. Hur sorgen påverkar en person beror bland annat på när förlusten inträffade (plötsligt eller efter lång tids sjukdom), relationens natur till situationen, husdjuret eller personen, relationens kvalitet både tidigare och idag, personlighet samt omgivande livsomständigheter som annan stress.
Trots att sorgen ser olika ut för alla, tenderar vissa stadier och uppgifter att återkomma. Att känna till och förbereda sig för dessa kan underlätta den smärtsamma processen och minska känslan av isolering.
Modellen med sorgens stadier introducerades av Elisabeth Kübler-Ross år 1969 som ett stöd för människor som levde med en dödlig sjukdom. En person går dock inte nödvändigtvis igenom stadierna i en viss ordning. De fem stadierna är: förnekelse och isolering, ilska, förhandling, acceptans och försoning. Vissa sorgestödjare lägger även till chock och desorganisation. Chock innebär en initial känsla av bedövning, medan försoning kan innebära en återgång till ett hälsosamt liv – inklusive en vilja att älska igen.
På 1980-talet utvecklade J.W. Worden en alternativ modell baserad på uppgifter, som fungerar som ett ramverk för sorgeprocessen. Här måste personen aktivt arbeta igenom varje uppgift. Uppgifterna är: att acceptera förlustens verklighet, att uppleva sorgens smärta, att anpassa sig till livet efter förlusten samt att gå vidare.
Sorgeprocessen inleds ofta med förnekelse. Personen vill helt enkelt inte acceptera att förlusten har skett.
Att acceptera förlusten är som uppgift en förutsättning för att kunna läka. Att prata om det som hänt kan underlätta acceptansen.
Ilska kan faktiskt vara ett tecken på att acceptansen börjar ta form. Förhandling handlar om hoppet att kunna kontrollera eller påverka situationen. Gråt och isolering kan däremot vara tecken på depression. Experterna är oense om hur mycket och vilken typ av kondoleanser som bör erbjudas. Tecken på långvarig sorg eller en önskan att "ge upp" är varningssignaler – då bör en professionell kontaktas omedelbart.
Att bearbeta sorgen kräver samtal och tid. En professionell kan också rekommendera kompletterande terapier.
Acceptans är det sista stadiet i sorgeprocessen och innefattar både förberedelse och anpassning.
Anpassningen utgör den fjärde uppgiften i sorgen. Den innebär att omdefiniera relationer och omständigheter, att strukturera sitt liv så att det rymmer förlusten samt att ta sig an konkreta uppgifter, exempelvis att lära sig nya färdigheter.
Försoningen innebär att gå vidare. Förlusten är accepterad och väcker fortfarande sorg, men hindrar inte längre personen från att leva fullt ut.
Oavsett om man utgår från stadier eller uppgifter behöver den sörjande stöd från nära och kära, från gemenskapen och ofta även från professionella. Eftersom sorgen är en högst individuell känsla följer den inget fast mönster eller någon bestämd tidsplan. Närhelst sorgsenheten blir långvarig och svår – till exempel när den stör den dagliga självomsorgen – bör en psykolog eller annan psykiatrisk specialist kontaktas.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online