Storbritanniens sjukvårdssystem är indelat i två nivåer: primärvård och sekundärvård. Primärvård avser den vård en person får hos sin allmänläkare (GP), som är patientens första kontaktpunkt inom vården. Sekundärvård avser den vård som patienten erhåller på sjukhus, antingen som inneliggande eller som öppenvårdspatient.
Förutom vid olyckor och akuta nödsituationer krävs det i Storbritannien en remiss från en allmänläkare för att få behandling på sjukhus.
Det brittiska hälso- och sjukvårdssystemet går tillbaka till grundandet av National Health Service (NHS) år 1948. Enligt forskaren Geoffrey Rivett fanns både primär- och sekundärvård tillgänglig redan från början, men det var National Health Service Act från 1977 som klargjorde skillnaden mellan dem. Primärvård definierades då som familjeinriktade hälsotjänster (till exempel husläkare, optiker, tandläkare och apotek), medan sekundärvård definierades som samhällsbaserade vårdtjänster (till exempel barnmorskor, mottagningar och sjukhusbehandling).
NHS:s fördelar var under många år oöverträffade. Vården är fortfarande gratis vid själva vårdtillfället, även om de flesta numera betalar för tandvård och allmän ögonvård – vilket inte var fallet i början. Britterna betalar varken för besök hos sin allmänläkare eller för sin sjukhusvistelse. Däremot kan avgifter tillkomma om man vill slippa de långa väntetiderna för vissa kirurgiska ingrepp. Många människor har långvariga relationer med sin husläkare och litar oftast mer på primärvårdens aktörer än på sekundärvården.
Den primärvård som bedrivs av allmänläkare har förändrats genom åren, och läkarna är inte längre lika involverade i mödra- och förlossningsvården som tidigare. Det ansvaret har i stället tagits över av distriktsbarnmorskor eller av sjukhusen. De flesta allmänläkare har idag mer stödpersonal än förr, och gruppmottagningar är betydligt vanligare än tidigare. Administration och journaler hanteras numera digitalt via datorer. De flesta bekostar idag sin egen syn- och tandvård, om de inte har rätt till socialbidrag – i så fall förväntas de ändå bidra en del till kostnaden.
De flesta som söker sig till ett sjukhus eller läggs in gör det efter remiss från sin allmänläkare, via en akutmottagning eller genom NHS Direct – ett telefon- och internetbaserat rådgivningssystem. Sjukhusen har utvecklats, och fortsätter att utvecklas, utifrån statlig planering av befolkningens vårdbehov. Sedan NHS-reformerna 1991 drivs sjukhusen av så kallade vårdorganisationer (health care trusts) som inte bara ansvarar för sjukhusvård och psykiatrisk vård, utan även för ambulansverksamhet och specialiserade tjänster.
Högst upp i NHS:s hierarkiska struktur står regeringen, som ansvarar för lagstiftningen kring både primär- och sekundärvård. En kabinettsminister, kallad hälsominister (secretary of state for health), ansvarar för NHS och för genomförandet av regeringens mål. Department of Health (hälsodepartementet) arbetar tillsammans med regeringen för folkhälsans bästa. Under dessa finns Strategic Health Authorities, som styr vårdtjänsterna inom ett angivet geografiskt område. Nederst i hierarkin finns Primary Care Trusts, som utgör den viktigaste finansieringskällan för både primär- och sekundärvård i Storbritannien.
Sammanfattning: Systemet bygger på att allmänläkaren agerar portvakt till den specialiserade sjukvården, medan finansieringen och styrningen sker via statliga organ och lokala vårdorganisationer. Trots reformer och avgifter för viss vård är grundprincipen densamma sedan 1948: vård ska finnas tillgänglig för alla, gratis vid brukstillfället.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online