Under medeltiden präglades medicinen av en blandning av antika lärdomar, religiösa föreställningar och praktisk erfarenhet. Läkare och barberarkirurger använde en rad verktyg och tekniker som idag kan verka både fascinerande och skrämmande. Här är de mest kända medicinska verktygen och metoderna från medeltiden.
Koppning gick ut på att uppvärmda glas- eller metallkopor placerades mot huden. Värmen skapade ett undertryck som drog till sig blod och andra vätskor till hudytan. Metoden användes mot en mängd olika åkommor, bland annat smärta, inflammationer och andningsproblem – och lever faktiskt kvar i modifierad form än idag.
Åderlåtning var en av de vanligaste metoderna inom medeltida medicin. Den byggde på humoralpatologin, där man trodde att sjukdom orsakades av obalans i kroppens fyra vätskor. Ett påstått överflöd av blod ansågs därför behöva dräneras. Blod togs vanligen från en ven i armen med hjälp av en lansett, eller genom att man applicerade iglar.
Igler användes för att suga ut blod ur kroppen, ofta i kombination med åderlåtning. De placerades direkt på huden och fick suga sig fulla tills de föll av av egen kraft. Intressant nog används medicinska iglar fortfarande inom modern vård, exempelvis vid rekonstruktiv kirurgi.
Vid kauterisering brändes huden med ett hett järn eller annat upphettat redskap. Syftet var att stoppa blödningar, sluta sår eller avlägsna sjuklig vävnad. Metoden var ytterst smärtsam och riskfylld, men ansågs ofta vara den enda chansen att rädda patientens liv.
Trepanation var en kirurgisk procedur där man borrade ett hål i skallen för att lindra trycket mot hjärnan. Ingreppet utfördes vid huvudskador, epilepsi och andra neurologiska tillstånd. Trepanation är dessutom en av historiens allra äldsta kirurgiska metoder, med spår ända tillbaka till stenåldern.
Pessar var anordningar som fördes in i slidan för att behandla tillstånd som livmoderframfall, inkontinens och ofrukthet. De tillverkades ofta av trä, metall eller vax. Pessaret har överlevt in i modern gynekologi, om än numera i betydligt säkrare och mer ergonomiska material.
Medeltida kirurger arbetade med en mängd olika redskap, bland annat skalpeller, tänger, sågar och nålar. Instrumenten var ofta grova och saknade helt den precision som dagens kirurgiska verktyg erbjuder. Sterilisering fanns knappast att tala om, vilket gjorde infektioner till en stor och ofta dödlig risk.
Örtmedicin utgjorde en hörnsten i den medeltida vården, och många växter användes för att behandla olika sjukdomar. Vanliga örter var kamomill, lavendel, rosmarin och timjan. Kunskapen om växternas effekter nedtecknades i klosterherbarier och fördes vidare mellan generationer – flera av dessa örter används än idag inom naturmedicin och kosttillskott.
Medeltidens medicinska verktyg och metoder speglar sin tids kunskapsläge – en era då tron på kroppens vätskor styrde behandlingen och hygien var ett okänt begrepp. Trots sina uppenbara brister lade många av dessa tekniker grunden för den moderna medicinens utveckling, och flera av dem, som koppning, iglar och pessar, används fortfarande i moderniserad form.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online