För många barn med cancer kan kemoterapi vara en verklig livräddare, eller åtminstone förlänga barnets liv. Behandlingen är dock inte helt utan kostnader. En av dessa är så kallade sena effekter – biverkningar som uppträder först efter avslutad behandling eller som består långt efter att behandlingen är klar. Vissa av dessa sena biverkningar drabbar det neurokognitiva systemet, alltså hjärnans förmågor inom minne, uppmärksamhet, språk och motorik.
Neurokognitiva sena effekter av kemoterapi ses oftast i samband med två typer av barncancer: akut lymfatisk leukemi (ALL) och hjärntumörer hos barn, exempelvis medulloblastom.
Barn med dessa diagnoser behandlas ofta med intensiv kemoterapi och, i många fall, strålning mot hjärnan och centrala nervsystemet. Den höga intensiteten i behandlingen tros vara en viktig förklaring till varför förekomsten av neurokognitiva sena effekter är större vid dessa cancerformer än vid andra. Hjärnan hos ett växande barn är särskilt känslig, eftersom behandlingen kan påverka den fortsatta utvecklingen av nervvävnaden.
Ett exempel på en neurokognitiv sen effekt vid akut lymfatisk leukemi är leukoencefalopati, vilket innebär skador eller abnormaliteter i hjärnans vita substans. Symtomen kan omfatta slöhet och trötthet, krampanfall, oskarpt eller svårförståeligt tal, ataxia (balans- och koordinationsproblem) samt nedsatt minnesförmåga.
Mineraliserande mikroangiopati är en annan sen komplikation som kan uppträda efter behandling av ALL. Tillståndet innebär kalkavlagringar (förkalkningar) i basala ganglierna och den vita substansen i hjärnan, vilket syns tydligt på magnetkameraundersökning (MRI) och datortomografi (CT). Symtomen inkluderar problem med motoriken samt svårigheter med minne, uppmärksamhet och koncentration.
Många barn som behandlats för hjärntumörer, såsom medulloblastom, får långvariga besvär i form av nedsatt verbalt IQ, problem med rumsligt minne och brister i motoriska färdigheter. Hur stora svårigheterna blir och vilka funktioner som påverkas beror till stor del på tumörens placering i hjärnan samt på vilken typ av behandling som använts.
Dessa sena effekter visar varför långtidsuppföljning är så viktig för barn som överlevt cancer. Regelbundna kontroller av kognition, motorik och skolprestationer gör det möjligt att tidigt identifiera svårigheter och insätta rätt stöd, exempelvis rehabilitering, specialpedagogiskt stöd eller anpassningar i vardagen. Med rätt uppföljning kan många barn få goda förutsättningar att utvecklas och leva ett gott liv efter genomgången cancerbehandling.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online