Trots sitt namn har passionsfrukten – ibland även kallad granadilla – ingenting med kärlek eller andra känslor att göra. Namnet härstammar från det vetenskapliga latinska namnet Passiflora edulis. Frukten är känd för sina vackra vita blommor med lila till rosa inslag och förekommer i två huvudvarianter: en lila och en gul.
Den lila passionsfrukten kommer främst från södra Brasilien och Paraguay till norra Argentina. Den är subtropisk och trivs bäst i frostfritt klimat, men växer naturligt även i tropiska delar av Amerika. Den gula variantens ursprung är okänt, men den tros härröra från Amazonasregionen i Brasilien.
Passionsfrukter är runda eller äggformade och mäter omkring 4–7,5 centimeter i bredd. Skalet är segt men slätt, och färgen varierar från mörklila med vita prickar till ljusgul eller pumpfärgad. Fruktens ihåliga mitt rymmer orangefärgad juice och upp till 250 små, hårda, mörkbruna eller svarta frön, omgivna av tunna membransäckar.
Smaken är unik och välsmakande, med toner som påminner om guava – lätt syrlig men samtidigt söt. Den gula frukten är oftast större än den lila, men den lilas fruktkött är mindre syrligt, har ett rikare aroma och smak samt mer saft (35 till 38 procent).
Det totala kolhydratinnehållet i en passionsfrukt ligger på ungefär 15 till 20 procent, med endast små skillnader mellan de lila och gula varieteterna. Den lila frukten består av 33,5 procent fruktos, 37,1 procent glukos och 29,4 procent sackaros. Motsvarande värden för den gula frukten är 29,4 procent, 38,1 procent respektive 32,4 procent.
Både den lila och den gula passionsfrukten har ett högt syrainnehåll, med ett pH på cirka 3. De innehåller bland annat citronsyra, äppelsyra, mjölksyra, malonsyra, bärnstenssyra och askorbinsyra (C-vitamin). Den lila varianten innehåller mer mjölk- och malonsyra, medan den gula har betydligt mer citron- och äppelsyra.
Förhållandet mellan socker och syra används ofta som mått på sötma. Hos passionsfrukt skiljer sig detta förhållande markant mellan varieteterna – 5:1 hos den lila jämfört med 3:8 hos den gula. Det gör den lila frukten märkbart sötare.
Passionsfrukt innehåller en rad fytokemikalier, däribland passaflorin, harmin, harman, harmol, harmalin, karotenoider, vitexin, isovitexin, krysin, skopoletin och teobromin. Dessutom finns nio olika pigment, bland annat alfa-karoten, beta-karoten och gamma-karoten.
Passionsfrukten har flera traditionella medicinska användningsområden. Bladen är kända för sin blodtryckssänkande, lugnande och krampdämpande verkan. Passionsblomman används vid behandling av nervösa besvär, sömnlöshet, mag- och tarmbesvär samt klimakterieproblem, och har även använts som ett mildt hallucinogent medel.
Skalextrakt från lila passionsfrukt har i studier visats lindra astmasymtom samt minska smärta och stelhet i samband med artros. Karotenoiderna och polyfenolerna i gul passionsfrukt tros ligga bakom fruktens skyddande, cancerförebyggande effekt.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online