När medicinska tillstånd gör det svårt att äta kan matens konsistens och textur anpassas så att patienten lättare får i sig näring. En texturanpassad kost som tas fram av patientens vårdteam hjälper till att säkerställa tillräckligt näringintag och minskar risken att patienten sätter i halsen eller aspirerar mat eller vätskor.
Sväljsvårigheter, så kallad dysfagi, är den främsta anledningen till att vården rekommenderar texturanpassad kost för sina patienter. Enligt registrerad dietist Becky Dorner har mer än 50 procent av alla boende på äldreboenden någon grad av dysfagi.
Bland orsakerna till dysfagi finns neurologiska sjukdomar, Alzheimers sjukdom, muskel- och kärlsjukdomar samt kronisk halsbränna, enligt läkare vid Cedars-Sinai Medical Center. De påpekar att dysfagi är vanligast bland äldre, men att den kan drabba personer i alla åldrar. Saknade tänder eller tillstånd som påverkar käkens rörelseförmåga bidrar också till behovet av en anpassad kost.
Läkare, logopeder, nutritionister och dietister arbetar tillsammans för att skräddarsy matanpassningen efter varje enskild patients förmåga att tugga och svälja. Mjuk mat skärs i små, lättuggade bitar, finfördelas till småbitar som kräver minimalt med tuggande, eller mixas till helt klumpfria puréer. Hård, seg och fibrig mat utesluts helt.
Eftersom vissa patienter riskerar att sätta i halsen på tunna, vatteniga vätskor tillsätts förtjockningsmedel som gör dryckerna lättare och säkrare att svälja.
De medel som används för att späda ut eller förtjocka mat och dryck kan försvaga smaken och förändra doften. Detta, kombinerat med de ofta dramatiska förändringarna i den vana konsistensen och utseendet, kan göra maten oaptitlig för patienten. Resultatet blir ett minskat kaloriintag och en oönskad viktminskning.
En studie från 2005 vid ett sjukhus i London visade att en grupp äldre patienter på texturanpassad kost fick i sig betydligt färre kalorier och mindre protein än en jämförbar grupp äldre patienter som serverades normal sjukhuskost.
Att erbjuda en variation av livsmedel med olika smak, doft, temperatur och färg är viktigt för att patienten ska behålla sin glädje över maten och måltiderna. Att servera typiska måltidsdelar – sallad, huvudrätt, tillbehör och dessert – samt att hålla livsmedlen åtskilda på tallriken hjälper patienterna att lättare associera rätterna med sina oanpassade motsvarigheter.
När patientens aptit är låg kan kalori- och proteinberikade tillsatser blandas ner i maten. På så sätt ökas måltidens näringsvärde utan att volymen ökar nämnvärt, vilket gör det möjligt för patienten att få i sig mer näring även vid liten aptit.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online