Silikongummi upptäcktes av en slump i jakten på ett bättre isolerande och värmetåligt material för mindre motorer och generatorer. I strävan efter detta mål snubblade kemister anställda av Corning Glass och General Electric (GE) över silikongummi – alltså kiselpolymerer med gummiliknande egenskaper. Det första framställda silikongummiet hade det kemiska namnet polydimetylsiloxan.
När silikongummi först upptäcktes var det inte uppenbart hur kommersiellt lönsamt materialet skulle kunna bli. Ytterligare forskning och noggrant arbete bland kemisterna på GE och Corning Glass ledde dock fram till en kommersiellt gångbar metod för massproduktion av silikongummi. I takt med att studierna fortsatte upptäcktes materialets många olika möjligheter, vilket ledde till dess massproduktion under senare hälften av 1940-talet. GE och Corning Glass, tillsammans med ett fåtal andra företag, var de första aktörerna inom området att tjäna pengar på försäljningen av silikongummi.
Silikongummi är en polymer baserad på kisel som innehåller kol, väte och syre. Materialet kännetecknas av utmärkta isolerande och temperaturbeständiga egenskaper. Silikongummi tillverkas genom en process som kallas vulkanisering eller härdning av naturgummi. Kisel injiceras i de långa kolvätekedjorna i naturgummit via en tvåstegsprocess under hög värme och högt tryck, vilket omvandlar materialet till silikongummi. Därefter bearbetas det härdade gummit ytterligare tills den slutliga saluförbara produkten har uppnåtts.
Silikongummi behåller alla sina egenskaper både vid höga temperaturer på upp till 300 grader Celsius och vid låga temperaturer ner till cirka -55 grader Celsius. Det är just därför silikongummi ofta föredras framför konventionellt gummi – kisel-kol-bindningarna i materialet är nämligen motståndskraftiga mot temperatursvängningar. Vid höga temperaturer uppvisar silikongummi bättre rivhållfasthet, draghållfasthet, töjbarhet och kompressionsförmåga jämfört med naturgummi. Vid normala temperaturer har dock silikongummi lägre draghållfasthet, vilket gör det olämpligt för vissa applikationer med mycket höga belastningar.
Genom behandling med olika reagenser kan särskilda egenskaper införas i silikongummit. På detta sätt går det att framställa flera olika typer av konstgummi. Elektriskt ledande, metallavkännande, värmebeständigt och flamskyddande silikongummi är några exempel på varianter. Dessa specialvarianter används specifikt för de ändamål de tagits fram för. Industriellt sett klassificeras silikongummi i tre huvudkategorier: högtemperaturvulkaniserande (HTV), rumstemperaturvulkaniserande (RTV) och flytande silikongummi (LSR).
Silikongummi har många värdefulla egenskaper som utnyttjas fullt ut kommersiellt. En särskilt viktig egenskap är materialets kemiska tröghet, det vill säga dess motståndskraft mot kemiska och korrosiva ämnen. Av denna anledning används silikongummi vid tillverkning av många medicinska implantat och medicintekniska apparater. Materialet används också för personliga produkter som handskar, flamskyddade kläder och skyddsutrustning, samt för industriella produkter som isolerskikt, elektronisk isolering, flamskyddande foder och bildäck. Vulkaniserat gummi har sin mest utbredda tillämpning inom däckindustrin, där varje däck tillverkas av härdat gummi.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online