Artificiell näring och vätska inom hospicevård

```html

Artificiell näring och vätska (ANH) kallas formellt för medicinskt assisterad näring och vätskebehandling. Beslutet att inleda eller avbryta denna behandling räknas som ett beslut i livets slutskede och fattas gemensamt av hospiceteamet tillsammans med patienten eller dennes medicinska ombud.

Vad innebär artificiell näring och vätska?

Med artificiell näring och vätska menas tillförsel av föda och vatten med konstgjorda hjälpmedel, exempelvis via sond eller intravenös droppe. Så definierar Thomas Shannon och Nicholas Kockler begreppet i sin bok An Introduction to Bioethics.

Syfte och funktion

Enligt Shannon och Kockler är det bioetiskt korrekt att erbjuda ANH. Behandlingen betraktas som ett sätt att bevara livet och lindra lidande hos svårt sjuka patienter.

Etisk betydelse

Eftersom tillförsel av ANH anses vara bioetiskt korrekt framhåller Shannon och Kockler att det bör råda en presumtion till förmån för att ge näring och vätska till alla patienter. Med andra ord: utgångspunkten ska alltid vara att behandlingen erbjuds, såvida inte särskilda skäl talar emot det.

När är ANH inte etiskt nödvändig?

Det finns dock tre situationer där ANH inte krävs ur ett bioetiskt perspektiv:

• Kroppen kan inte tillgodogöra sig näringsämnen – exempelvis vid organsvikt i slutstadiet.
• Behandlingen orsakar fysiskt obehag – när smärta eller besvär överväger nyttan.
• Tillförseln är praktiskt omöjlig – till exempel på grund av medicinska komplikationer.

Religiöst och mänskligt perspektiv

Som Shannon och Kockler påpekar förespråkar många religiösa samfund ANH i princip, eftersom man vill skydda patientens grundläggande mänskliga värdighet. Inom hospicevården vägs därför alltid medicinska, etiska och existentiella aspekter samman när beslut om näring och vätska fattas.