Potatisen har länge varit en basföda i Europa och Amerika, och de senaste åren har den vunnit popularitet världen över, delvis tack vare sitt imponerande skördeutbyte. Men det är inte bara mängden potatis som kan odlas per hektar som gör den till en självklar lösning för att mätta en hungrig befolkning. Det är innehållet i potatisen som gör den värd att äta.
Räknat i vikt består en genomsnittlig potatis av cirka 78,3 procent vatten. Efter vattnet utgör stärkelse och socker huvuddelen av potatisens kemiska innehåll, omkring 18 procent. Osmältbara kolhydrater – alltså fibrer – i form av cellulosa och pektin står för ytterligare 0,4 procent. Därtill kommer 2,2 procent protein, 0,1 procent fett och en sista procent som utgörs av oorganiska mineralämnen, främst i eller på skalet.
Det är kolhydraterna – socker, stärkelse och växtfibrer – som gör potatisen till en särskilt bra matvara. Kolhydrater är kemiska föreningar bestående av kol, väte och syre, som kombineras till molekyler av olika storlekar. Molekylens komplexitet avgör kolhydratens funktion. Socker är den minsta och enklaste kolhydraten och ger snabb energi. Potatisstärkelse är något mer komplex än socker, men fortfarande enkel nog att fungera som en relativt snabb energikälla.
Om du undvikit potatis av rädsla för tomma stärkelsekalorier kan du nu plocka fram gaffeln igen. En generös portion kalium – upp till 46 procent av en vuxens dagliga behov – ingår bland potatisens kemiska beståndsdelar, tillsammans med andra mineraler. Kombinerat med potatisens rika tillgång på kolhydrater gör detta den till en utmärkt energimat för idrottare och en näringsrik basföda att bygga en balanserad kost kring.
Potatisens kemiska innehåll och näringsvärde förändras beroende på hur och hur länge den lagras. Vid temperaturer runt 4 grader Celsius bryter enzymer ner potatisens stärkelse till enklare sockermolekyler, vilket ger en sötare potatis. Det är därför potatis, särskilt sorter med högt stärkelseinnehåll, inte bör förvaras i kylskåp. Vitaminerna påverkas också av lagringen. Potatisen är inte känd för sitt C-vitamininnehåll – inte för att C-vitamin saknas i växten, utan för att det går förlorat under lagring och tillagning.
Potatis blir grön när den utsätts för ljus, på grund av produktionen av klorofyll. I potatis signalerar klorofyllproduktionen också närvaron av solanin – ett giftigt ämne som finns naturligt i alla potatisar och andra växter i familjen nattskuggor. En lätt grön potatis utgör sällan någon risk för människor, och lösningen är enkel – skala eller skär bort de gröna delarna innan användning. Är däremot potatisens insida grön ska den kastas.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online