Omvandlingen av protein och andra icke-kolhydratbaserade substrat – oavsett om de kommer från födan eller från kroppens egna vävnader – till glukos kallas glukoneogenes. Processen sker främst i levern, men också i njurarna, om än i betydligt mindre utsträckning.
De novo-syntes av glukos är nödvändig för att upprätthålla tillräckliga blodsockernivåer hos de vävnader som är helt beroende av det, nämligen de röda blodkropparna och hjärnan (även om ketoner kan täcka en del av hjärnans energibehov). Glukoneogenes pågår kontinuerligt i varierande takt, beroende på kroppens aktuella tillstånd och behov.
Så länge kroppen fungerar pågår glukoneogenes, vilket innebär att en del av det protein du äter hela tiden omvandlas till glukos. Tillsammans med glykogenbildning och glykogenolys (nedbrytning av lagrat glykogen till glukos) är glukoneogenesen en grundläggande mekanism som kroppen använder för att hålla blodsockernivåerna normala.
Vid alla former av fysiologisk stress ökar nedbrytningen av aminosyror och produktionen av ny glukos dramatiskt. Hormonella regleringsfaktorer som glukokortikoider, katekolaminer och cytokiner – som alla stimulerar aminosyrakatabolismen – utsöndras i större mängder under stressiga förhållanden, exempelvis vid fysisk och psykisk belastning, infektioner och trauman.
I den normala hanteringen av aminosyror omvandlar levern en del av de aminosyror du får i dig via kosten till glukos. Dessutom metaboliserar tarmcellerna ungefär 20 procent av det intagna proteinet, som efter en lång rad steg når levern där det potentiellt kan ingå i glukoneogenesen.
Leverns glykogendepåer töms inom cirka 18 timmar om inga kolhydrater konsumeras. Därefter går levern över till högsta växel för att syntetisera glukos från olika prekursorer – bland annat aminosyror som frigörs vid proteinnedbrytning. Närhelst det inte finns tillräckligt med glukos för att möta kroppens energibehov sätts glukoneogenesen igång.
Kroppen reagerar på låga blodsockernivåer, exempelvis vid otillräckligt kaloriintag, genom att frisätta hormonerna glukagon och adrenalin. Dessa hormoner stimulerar levern att omvandla icke-glukosubstrat (som aminosyror) till glukos. Detta leder naturligtvis också till en ökad nedbrytning av kroppens eget protein, till exempel muskelvävnad.
Aminosyror som inte används för tillväxt eller underhåll kataboliseras helt enkelt och används som bränsle, lagras som glykogen eller lagras in som fettvävnad, beroende på den totala kaloribalansen. Ett överdrivet proteinintag innebär dock en onödig belastning på både lever och njurar.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online