Personer som lever med skador eller sjukdomar i skelett, nerver eller muskler upplever ofta minskad rörlighet, vilket kan leda till en till stor del sängliggande tillvaro. Sådana tillstånd, särskilt om de pågår länge, kan bidra till social isolering och förlorad självständighet. Det gör personen alltmer sårbar – inte bara för ensamhet och modlöshet, utan även för en rad kroppsliga komplikationer som trycksår, benskörhet och hjärt-kärlproblem.
Som vårdare är det därför viktigt att du hjälper den immobiliserade personen att hållas aktiv. Ett transferbälte är ett enkelt men effektivt hjälpmedel som underlättar förflyttning av patienten från säng till stol på ett säkert sätt – för både dig och patienten.
Börja med att bedöma patienten utifrån faktorer som är relevanta för själva förflyttningen, samt tecken på eventuella psykiska eller fysiska problem som inte direkt hänger samman med den. Faktorer som påverkar förflyttningen kan bland annat vara patientens vilja och förmåga att samarbeta och behålla balansen, muskelstyrka, skelettets stabilitet, yrsel och trötthet. Det framhäver författarna Anne Griffin Perry och Patricia A. Potter i boken Clinical Nursing Skills & Techniques, femte upplagan.
Placera stolen som patienten ska förflyttas till nära sängen, i cirka 45 graders vinkel mot den, för att minimera förflyttningsavståndet. Hjälp sedan patienten till en sittande ställning på sängkanten och spänn fast transferbältet runt hennes midja.
Låt blodet hinna cirkulera till patientens huvud efter att hon intagit sittande ställning. Detta är extra viktigt hos äldre, där hjärt-kälsystemet kan behöva tid att anpassa sig till den plötsliga förändringen av kroppsställning. Hjälp patienten att ta på halkfria skor och placera det starkare, viktbärande benet något framåt med den svagare foten bakom. Ställ sedan dina egna fötter isär, böj höfter och knän och se till att dina knän hamnar i linje med patientens.
Grip tag i transferbältet med båda händerna underifrån. Räkna högt till tre och vagga sedan patienten upprätt till stående ställning samtidigt som du rätar ut höfter och ben men behåller en lätt böjning i knäna. Om patienten samarbetar och kan använda händerna för att trycka upp sig från sängen kan du uppmuntra henne att göra det.
Pivotera på foten som är längst bort från stolen när du sätter ner patienten. Om hon kan hjälpa till själv, vägled henne att använda stolens armstöd för stöd. Böj höfter och knän när du långsamt sänker ner henne i stolen.
Kontrollera att patienten sitter i en bra ställning i stolen och ge vid behov stöd åt förlamade extremiteter – till exempel ett knäbräde eller en slinga för en slapp arm, eller en kudde för att stabilisera ett ben. Glöm inte att berömma patienten för hennes insats; det uppmuntrar henne att fortsätta vara rörlig även framöver.
Rörlighet bidrar till största möjliga självständighet, förbättrar ledrörligheten, främjar blodcirkulationen, lindrar trycket mot huden samt förbättrar urin- och andningsfunktionerna, enligt Perry och Potter.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online