Frakturer i ett barns tillväxtzon, även kallad epifysskiva eller fys, oavsett om de förekommer i hand, ben eller fot, medför allvarliga medicinska problem som tillväxthinder och nedsatt funktion. Salter-Harris-klassificeringen är den mest använda metoden för att klassificera dessa frakturer. Systemet är uppkallat efter Dr. Robert Salter och Dr. William Harris, som först beskrev klassificeringen 1963. Den omfattar skador på den del av benet som ännu inte förhärdat. En korrekt klassificering av frakturen är avgörande för att kunna välja rätt behandling och säkerställa en god återhämtning.
Det medicinska begreppet fys definierar tillväxtzonen hos ett ungt barn. Det är ett område av brosk som reglerar och bestämmer benets slutliga form och som finns nära varje ände av benet – eftersom ett barns ben växer från ändarna och utåt, inte från mitten. När barnet har slutfört sin tillväxt förhärdar fysen och omvandlas till ben. Innan dess är fysen särskilt utsatt för frakturer på grund av sin mjuka konsistens.
Salter-Harris typ I innefattar en fraktur som enbart drabbar fysen. Dessa frakturer orsakar sällan komplikationer och kan vara svåra att diagnostisera, särskilt om fysen inte är förskjuten.
Den stora delen av benet på andra sidan av fysen, bort från benets ände, kallas metafysen. En fraktur av typ Salter-Harris II innebär att frakturen går genom fysen och sträcker sig in i metafysen. Enligt American Academy of Orthopaedic Surgeons är detta den vanligaste frakturtypen hos barn, eftersom frakturen går igenom tillväxtzonen och in i benskaftet. De flesta sådana frakturer läker med gipsbehandling, även om kirurgi ibland kan krävas.
Den del av benet som ligger mellan tillväxtzonen och benets yttersta ände kallas epifysen. Salter-Harris typ III innefattar en fraktur i fysen som sträcker sig in i epifysen. Denna typ av fraktur kan innebära att en bit av benets ände bryts av. Typ III-frakturer är vanligare hos äldre barn, hos vilka fysen har börjat förhärdas. Detta gör att frakturen fortleder till benets ände i stället för att stanna kvar i fysen.
Vid typ III-frakturer krävs alltid kirurgisk behandling, där frakturen fixeras på plats med skruvar för att säkerställa korrekt inriktning och normal benbildning.
Salter-Harris-klassificeringen omfattar även två ytterligare frakturtyper. Typ IV innebär en fraktur som går genom metafysen, fysen och epifysen. Denna skada kräver kirurgi och intern fixering, och det finns risk för tillväxtstörning. Typ V-skador är sällsynta men betraktas som den allvarligaste typen. De innebär en kompressionsskada som krossar tillväxtzonen och kräver kirurgisk behandling. Tillväxten blir oftast störd, vilket kan leda till bestående deformiteter eller benlängdsskillnader.
Enligt American Academy of Orthopaedic Surgeons involverar 15 till 30 procent av alla frakturer hos barn tillväxtzonen. Dessa frakturer uppstår främst till följd av skador vid idrott som basket eller fotboll, samt vid fritidsaktiviteter som cykling, pulkaåkning eller skidåkning.
Det långsiktiga utfallet för tillväxtzonfrakturer är vanligtvis gott. Typ III-frakturer kräver dock, på grund av den kirurgiska behandlingen, regelbunden uppföljning för att säkerställa att benen läker korrekt och att det frakturerade benets tillväxt inte påverkats negativt.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online