Upplever du oförklarlig bensmärta eller inflammation kan din läkare beställa ett nukleärmedicinskt test som kallas skelettscintigrafi. Undersökningen kan avslöja skador på skelettet som andra tester inte lyckas identifiera. Med en skelettscintigrafi går det även att upptäcka frakturer och i vissa fall avgöra när skadan uppstod. Den kan dessutom visa fysiska förändringar i benen, exempelvis förtunning eller förtjockning.
Spårämnen är det som gör skelettscintigrafin möjlig. De består av mycket små mängder radioaktivt material, så kallade radionuklider. Radionukliderna injiceras i en blodåder – vanligtvis i armen – varifrån de transporteras via blodet ut till skelett, organ och vävnader i kroppen. Enligt Cancer Center of Santa Barbara tar det normalt mellan två och fyra timmar innan skelettet helt absorberat spårämnena.
När radionukliderna har absorberats kan själva undersökningen påbörjas. Mayo Clinic beskriver att patienten ligger ner på en brits under undersökningen. Ett instrument som kallas gammakamera, monterat på en flexibel metallarm, skannar hela kroppen för att kartlägga mönstret av radionuklidernas absorption. En komplett skelettscintigrafi tar cirka 60 minuter och är helt smärtfri.
En skelettscintigrafi kan identifiera avvikelser i skelettet. Dessa avvikelser kallas ofta "hot spots" – områden där benet samlar stora mängder radionuklider. Hot spots kan tyda på flera olika sjukdomar, framför allt artros och frakturer. Men de kan också signalera allvarligare tillstånd, exempelvis bentumörer eller beninfektioner.
Skelettscintigrafi utsätter patienten endast för små mängder strålning, och biverkningar är mycket sällsynta. Health Physics Society (HPS) förklarar att biverkningarna av den radioaktiva injektionen vanligtvis är lindriga och består av frossa, utslag och klåda. Illamående och kräkningar kan också förekomma, liksom lågt blodtryck och yrsel. Kvinnor som är gravida eller ammar bör alltid informera sin läkare innan någon nukleärmedicinsk undersökning utförs.
En skelettscintigrafi kan vara mycket effektiv för att upptäcka problem i skelettet, men undersökningen har sina begränsningar. Till exempel kan den inte avgöra avvikelser i mjukvävnad. Därför måste resultatet alltid kombineras med en medicinsk undersökning och en fullständig genomgång av patientens sjukdomshistorik innan en diagnos kan fastställas. Ibland krävs ytterligare tester, till exempel en biopsi, för att få svar.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online