Tillväxtplattor, även kallade epifysplattor eller tillväxtzoner, är områden av brosk som finns nära ändarna av de långa benen hos barn och ungdomar. Här bildas ny benvävnad, vilket gör att skelettet växer i längd under uppväxten. När en person når skelettmognad – vanligtvis mellan 14 och 18 års ålder – stängs tillväxtplattorna och ersätts av fast benvävnad. Så vad skulle hända om benen faktiskt hade bestående tillväxtplattor av brosk? Här är tre viktiga konsekvenser.
Den viktigaste funktionen hos tillväxtplattorna är att möjliggöra längdtillväxt. Utan dessa broskområden skulle benen inte kunna öka sin längd alls, och människan skulle förbli betydligt kortare. Tillväxten styrs bland annat av tillväxthormoner, som stimulerar broskcellerna i plattorna att dela sig och gradvis omvandlas till ny, fast benvävnad.
Brosk är mer elastiskt än fast benvävnad, vilket innebär att områden med brosk gör skelettet något mer böjligt. Detta är särskilt värdefullt för de delar av kroppen som utsätts för stor mekanisk belastning, till exempel lårbenet och skenbenet i benen.
Samtidigt är brosk svagare än fullt utvecklat ben. Det betyder att tillväxtplattona utgör en sårbar zon som lättare kan skadas vid kraftiga stötar, fall eller idrottsolyckor. Barn och ungdomar är extra utsatta, eftersom deras skelett ännu håller på att utvecklas – en skada på tillväxtplattan, så kallad epifysfraktur, kan i värsta fall påverka den fortsatta längdtillväxten.
Förekomsten av brosktillväxtplattor i benen är helt avgörande för normal benväxt och skelettutveckling. Utan dem skulle vi bli betydligt kortare. Tillväxtplattorna ger både fördelar – i form av viss flexibilitet – och nackdelar, eftersom de utgör en svag punkt som gör skelettet mer känsligt för skador under uppväxten.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online