Efter den stora depressionen strävade president Franklin Delano Roosevelt efter att rädda ekonomin genom att ge den federala regeringen större befogenheter att ingripa ekonomiskt via New Deal. Det var dock i slutändan andra världskriget som fick landet på fötter igen och satte miljontals amerikaner i arbete.
Efter första världskriget bevittnade de "glada tjugotalet" hur Amerika förvandlades från ett jordbruksland till ett alltmer industrialiserat samhälle. Detta ledde till ett massivt överskott av varor, som köptes och såldes genom avbetalningsplaner – något som drev upp hushållens skulder kraftigt. När börskraschen kom 1929 utlöste den en kreditkris som ekade genom hela landet och lämnade ekonomin i spillror.
När Franklin D. Roosevelt valdes till president 1932 var en fjärdedel av den amerikanska arbetskraften arbetslös. Till skillnad från sin företrädare Herbert Hoover, som i stort sett litade på marknadens självläkande krafter, ansåg Roosevelt att regeringen hade ett ansvar att erbjuda medborgarna tre saker: lindring, återhämtning och reformer. Genom New Deal skapade staten hundratusentals arbetstillfällen inom infrastruktur och offentliga projekt, och redan år 1935 hade två miljoner jobb återvunnits.
Även om New Deal gjorde den amerikanska staten till en betydande arbetsgivare genom flera olika återhämtningsprogram, var det industrijobben – tillverkningen av vapen, fordon och materiel för andra världskriget – som blev den verkligt framgångsrika verksamheten efter den stora depressionen. Krigsproduktionen drog amerikanerna ur det ekonomiska nödläget och banade vägen för det välstånd som USA skulle komma att åtnjuta långt in på 1950-talet.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online