De äldre behandlingarna mot manisk depression är ungefär lika föråldrade som själva begreppet. Idag kallas tillståndet bipolär sjukdom, men flera av de historiska behandlingsmetoderna används fortfarande – åtminstone för vissa patientgrupper. Bipolär sjukdom kan ha många olika orsaker, och det finns idag ett brett utbud av läkemedel som har visat sig effektiva mot denna ofta funktionsnedsättande stämningssjukdom. Några av de allra första och äldsta behandlingarna används dock fortfarande för att kontrollera och lindra symtomen på mani och depression.
Bipolär sjukdom orsakas av en återkommande obalans i hjärnans signalsubstanser. Signalsubstanser är kemiska budbärare som reglerar humör och kognitiva funktioner djupt inne i hjärnan. Sjukdomen kännetecknas av växlingar mellan extremt höga eller upprörda stämningslägen (mani) och låga eller deprimerade perioder, med perioder av normalt humör emellan. Tillståndet kan variera från milda former till svårt funktionsnedsättande sjukdom, och det är välkänt att det kan skapa kaos i såväl privatlivet som i ekonomi och arbetsliv.
Det första läkemedlet som användes vid behandling av manisk depression upptäcktes helt av en slump. Litium användes ursprungligen som saltersättning för hjärtpatienter, och läkare noterade att ämnet hade en lugnande effekt på denna patientgrupp. Forskare teoretiserade senare att litium också skulle kunna hjälpa psykiatriska patienter som led av agiterad mani. Så upptäcktes den första behandlingen mot manisk depression – ett fynd som kom att revolutionera den psykiatriska vården.
Förutom litium, som är ett naturligt förekommande salt, utvecklades senare andra läkemedel för att behandla sjukdomen. Denna läkemedelsklass benämndes neuroleptika eller antipsykotiska läkemedel. Några av de första antipsykotiska preparaten var Thorazine (klorpromazin), Haldol (haloperidol), Clozapine (klozapin), Prolixin (flufenazin), Navane (tiotixen) och Mellaril (tioridazin).
Dessa läkemedel hjälpte mot de positiva symtomen vid bipolär sjukdom, såsom hallucinationer och vanföreställningar, men biverkningarna var besvärliga och i vissa fall farliga. Även antiepileptiska läkemedel, exempelvis Depakote (valproat), användes med framgång vid behandling av manisk depression. Både litium och valproat förskrivs fortfarande idag och räknas till de mest beprövade stämningsstabiliserande läkemedlen.
Många av de allvarliga biverkningar som plågade dessa äldre läkemedelsklasser omfattade muskelstelhet, smärtsamma muskelkramper samt okontrollerbara ansiktsrörelser, ett tillstånd som kallas tardiv dyskinesi och som ofta ledde till permanent funktionsnedsättning. På grund av den allvarliga biverkningsprofilen hos den äldre generationens antipsykotiska läkemedel förskrivs de numera sällan vid behandling av bipolär sjukdom. Moderna preparat har betydligt bättre tolerabilitet och säkerhetsprofil.
Om du eller en närstående fortfarande behandlas med någon av de äldre läkemedelsklasserna mot bipolär sjukdom är det klokt att kontakta din läkare eller annan vårdpersonal. Det finns idag lovande nya behandlingsalternativ som kan ge bättre effekt med färre biverkningar. Avbryt aldrig en pågående medicinering på egen hand – gör alltid detta i samråd med ansvarig vårdgivare.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online