ECT – elbehandling mot svår depression

Vad är ECT?

Elektrokonvulsiv terapi (ECT) är en behandlingsmetod där kontrollerade anfall utlöses genom att elektrisk ström leds genom kroppen, med syfte att lindra svår depression. Metoden introducerades redan på 1930-talet och används fortfarande idag, även om den delvis är omdiskuterad. Behandlingen ges ofta till patienter som inte svarat på antidepressiva läkemedel eller andra former av vård.

Förberedelser inför behandlingen

Under en ECT-behandling får patienten först lätt narkos och muskelavslappnande medicin. Därefter placeras elektroder på hårbotten. Elektroderna kan antingen monteras på båda sidor av huvudet (bilateralt) eller på en enda sida (unilateralt).

Vid unilateral placering läggs elektroden på den icke-dominanta sidan av hjärnan, vilket avgörs genom tester innan behandlingen påbörjas. Detta görs för att minska risken för minnesförlust och kognitiva skador, som är möjliga biverkningar av behandlingen. Mängden elektricitet som krävs för att utlösa ett anfall varierar från patient till patient.

Hur fungerar ECT?

Elbehandling har utförts sedan 1930-talet, men forskarna har ännu inte nått någon konsensus om exakt hur eller varför metoden lindrar depression. Den mest spridda teorin är att behandlingen förändrar centrala nervsystemets sätt att bearbeta elektriska impulser. Dessa impulser styr känslolivet i hjärnan, och när de förändras kan nya känslomönster uppstå.

Risker och biverkningar

Patienter med hjärtproblem är i regel inte lämpliga kandidater för behandlingen. Det finns även risker för besvär i halsen orsakade av krystningar samt perifer nervpåverkan, exempelvis darrningar eller förlamningssymptom. Sådana fall uppträdde i ungefär 1 av 1 300 till 1 400 behandlingar. Dödligheten i samband med ECT är mycket låg.

ECT kan orsaka kort- eller långvarig minnesförlust samt svårigheter att minnas händelser som inträffar under behandlingsperioden. Läkare anser att det är svårt att skilja på minnesförlust orsakad av själva behandlingen och sådan som beror på det underliggande sjukdomstillståndet, vilket gör det svårt att bedöma hur stor risken egentligen är på detta område.