Extrema, cykliska humörsvängningar mellan eufori och förtvivlan kallades länge manisk depression, fram till 1980 då American Psychiatric Association gav tillståndet namnet "bipolär sjukdom". Tillståndet har varit känt sedan antiken, men de drabbade placerades ofta på anstalter tillsammans med brottslingar och fattiga, där de behandlades på samma sätt som personer med andra psykiska sjukdomar, exempelvis schizofreni.
Under stora delar av historien ansågs mani inte behöva någon behandling alls, eftersom personen ju var lycklig. Först när läkarna insåg att glädjen utgjorde en pendelsvängning vars andra ytterlighet var depression, erkändes mani som en del av ett större sjukdomsmönster.
Egyptierna trodde att depression orsakades av svängda öden eller förlorad status, och att den bästa boten var att prata om sina bekymmer eller vända sig till religiös tro. Grekerna härledde depression till ett överskott av svart galla i kroppen och mani till gul galla. De menade att åderlåtning eller rensning hjälpte kroppen att återfå sin balans.
Sokrates ansåg att psykisk sjukdom var en välsignelse från himlen som borde värnas. Aristoteles trodde att musik kunde bota melankoli, medan Hippokrates menade att människor kunde jaga bort sin dysterhet genom avhållsamhet, motion och en kost bestående av grönsaker.
Så småningom ersattes de fysiska förklaringarna av teorier om att psykisk sjukdom uppstod i sinnet. Orsakerna antogs dock vara besatthet av demoner eller moralisk svaghet, vilket endast kunde botas genom exorcism eller religiös nitälskan. De drabbade blev utstötta i sina samhällen, och många dömdes för umgänge med djävulen och brändes på bål.
På 1300-talet blev Bethlem, mer känt som "Bedlam", i London ett beryktat dårhus. De intagna trängdes ihop och kedjades fast vid väggarna i mörka, fuktiga celler med knappt något ljus, ingen frisk luft och usel mat. De misshandlades ofta som djur. På 1700-talet besökte människor Bedlam för att titta på de sinnessjuka som en form av underhållning.
På 1700-talet, om familjer valde att hålla sina psykiskt sjuka anhöriga hemma, låstes de ofta in på ett rum och hölls i praktiken bara vid liv. Många fattiga psykiskt sjuka hamnade istället i eländiga fattighus.
År 1752 grundade kväkarna Pennsylvania Hospital, där de psykiskt sjuka för första gången behandlades under humana och hygieniska förhållanden. År 1769 öppnade Benjamin Rush det första amerikanska asylhemmet för psykiskt sjuka i Williamsburg, Virginia, och kom att kallas "Amerikas första psykiater". Han trodde inte på tvångströjor eller andra fysiska tvångsmedel. Istället spände han fast patienter i en "lugnande stol" som helt immobiliserade dem, påstått för att få dem att slappna av. Han använde även "gyratorn" – ett hjul dit patienter spändes fast med huvudet utåt, som sedan snurrades runt så att blodet terapeutiskt skulle strömma till huvudet. Hans roterande gunga var en variant av gyratorn som patienten kunde sitta i.
Tack vare reformatorn Dorothea Dix, som kämpade för en mer human behandling av både brottslingar och psykiskt sjuka, byggdes fler än 30 sjukhus för fattiga psykiskt sjuka i USA under den senare hälften av 1800-talet, och de intagnas levnadsvillkor förbättrades avsevärt.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online