Linus Pauling (1901–1994) var en av 1900-talets mest inflytelserika kemister. År 1954 tilldelades han Nobelpriset i kemi för sin ”forskning om kemiska bindningars natur ... och dess tillämpning på förklaringen av komplexa substanser”. Han är dessutom den enda person som har mottagit två odelade Nobelpris – han tilldelades även Nobels fredspris 1962 för sitt arbete mot kärnvapenprover.
Pauling beskrev de kemiska bindningarna mellan atomer i kvantmekaniska termer i en rad artiklar som publicerades under 1920- och 1930-talen. Genom detta arbete förenade han fysikens och kemins vetenskaper på ett helt nytt sätt. Forskningen kulminerade i boken The Nature of the Chemical Bond (Kemiska bindningars natur), som utkom 1939.
Enligt Oregon State University skulle boken ”förändra hur forskare runt om i världen tänkte kring kemi”. Verket övertygade dessutom kemister världen över om betydelsen av röntgenkristallografi som analysmetod.
År 1949 publicerade Pauling och hans medarbetare en banbrytande artikel om sicklecellanemi, i vilken de beskrev sjukdomen som en defekt i hemoglobinet i de röda blodkropparna. Det var första gången som en sjukdom kunde härledas till en specifik funktionsstörning på molekylär nivå – en upptäckt som lade grunden för den moderna molekylärmedicinen.
Även om dubbelhelixmodellen för deoxyribonukleinsyra (DNA) tillskrivs James Watson och Francis Crick, var många andra forskare avgörande för att deras berömda publikation från 1953 skulle bli möjlig. Linus Pauling var en av de biokemister som spelade en viktig stödjande roll i detta arbete, bland annat genom sina egna studier av molekylära strukturer.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online