Prader-Willis syndrom orsakas av en störning i ett genetiskt område på kromosom 15, närmare bestämt regionen 15q11-q13. Detta område innehåller flera så kallade imprintade gener – gener som uttrycks olika beroende på om de ärvs från modern eller fadern.
Vid Prader-Willis syndrom uttrycks inte de gener som normalt ska aktiveras från faderns kopia av kromosom 15, medan generna från moderns kopia fungerar som vanligt. Detta beror oftast på att en bit av faderns kromosom 15 saknas (deletion), men kan även bero på uniparentell disomi, där barnet har fått två kopior av kromosom 15 från modern och ingen från fadern.
Den enskilda gen som bär huvudansvaret för syndromet har ännu inte helt säkert identifierats, men flera kandidatgener har föreslagits:
SNRPN (small nuclear ribonucleoprotein polypeptide N) kodar för ett protein som deltar i uppbyggnaden av spliceosomer – molekylära maskiner som klipper bort introner ur pre-messenger RNA. Genen anses också spela en roll som del av det imprintingcentrum som styr uttrycket av övriga gener i området.
MAGEL2 (maternally expressed gene 2) kodar för ett protein som är involverat i regleringen av celltillväxt och differentiering samt i utvecklingen av nervsystemet.
NDN (necdin) kodar för ett protein som är verksamt vid regleringen av neuronal migration och differentiering, det vill säga hur nervceller vandrar och mognar under fosterutvecklingen.
Forskning tyder dessutom på att genklustret SNORD116, som består av små nukleolära RNA, kan vara en viktig bidragande faktor bakom många av symtomen vid Prader-Willis syndrom. Ytterligare forskning krävs dock för att exakt kunna fastställa vilka gener som ligger bakom syndromets olika symtom, vilket i förlängningen kan öppna vägen för mer riktade behandlingar.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online