Två distinkta humana immunbristvirus orsakar AIDS. Att förstå deras skillnader är avgörande för testning, behandling och global epidemiologi.
HIV-1 — Den globala pandemistammen
- Förekomst: Världsomfattande; ansvarar för >95% av infektioner.
- Genetisk diversitet: Fyra grupper (M, N, O, P); Grupp M har 9 undertyper (A–D, F–H, J, K) + cirkulerande rekombinanta former (CRFs).
- Överförbarhet: Högre.
- Progressivitet: Snabbare till AIDS utan behandling.
- Virala laster: Typiskt högre.
- Läkemedelskänslighet: Responsiv till alla antiretrovirala klasser.
HIV-2 — Den västafrikanska endemiska stammen
- Förekomst: Endemisk i Västafrika; sällsynt annorstädes.
- Överförbarhet: Lägre (per exponering).
- Progressivitet: Långsammare; lägre virala laster; längre asymptomatisk fas.
- Intrinsek resistens: Naturligt resistent mot NNRTI (nevirapin, efavirenz, rilpivirin).
- Föredragna regimer: PI-baserade (boosted darunavir, lopinavir) eller integras-hämmar-baserade (dolutegravir, bictegravir). Undvik NNRTI.
Testning och diagnostik
Standard HIV-tester detekterar båda. Differentiering kräver:
- HIV-1/HIV-2 antikropps differentierings immunoassay.
- HIV-1 RNA viral last (HIV-2 RNA assay mindre tillgängliga).
Klinisk slutsats
Om HIV-2 misstänks (västafrikansk ursprung, oförklarlig låg viral last på NNRTI-regim), bekräfta typ och byt till lämpligt regim. Båda integrerar i CD4+ T-celler och orsakar immunbrist – men de kräver olika terapeutisk respekt.
