Crohns sjukdom är en inflammatorisk tarmsjukdom som har fått sitt namn efter Burrill Crohn, som beskrev 14 fall av sjukdomen vid Mount Sinai-sjukhuset i New York år 1932. Sjukdomen orsakar inflammation i slemhinnan i matsmältningskanalen och kan leda till återkommande buksmärtor och kraftig diarré. Inflammationen kan sprida sig till andra vävnadslager i det drabbade området. Idag finns ingen botande behandling för Crohns sjukdom, men symtomen kan lindras effektivt när diagnosen väl är ställd.
Crohns sjukdom kan ge allt från milda besvär till svåra, funktionsnedsättande symtom. Besvären kan komma plötsligt eller utvecklas gradvis över tid. De två mest besvärande symtomen är smärta och diarré. Smärtan koncentreras ofta till buken, eftersom tarmarna kan svullna på grund av inflammation och sår. När ärrvävnad bildas blir det svårare för innehållet att passera normalt genom matsmältningskanalen, vilket ger krampartade smärtor. Vid svårare former av sjukdomen kan även illamående och kräkningar förekomma.
Diarrén beror på att tarmcellerna utsöndrar onormalt stora mängder salt och vatten som tjocktarmen inte hinner ta upp. I värsta fall kan diarrén uppstå flera dussin gånger under en enda dag.
När mat pressas fram genom matsmältningskanalen kan de inflammerade vävnaderna i tarmslemhinnan börja blöda, vilket leder till blod i avföringen. I vissa fall kan blödningarna vara allvarliga. Crohns sjukdom kan också orsaka små sår på tarmens yta som kan växa sig så stora att de genomborrar tarmväggen och orsakar allvarliga infektioner.
Nedsatt aptit och viktnedgång är vanligt. En fistel – en onormal förbindelse mellan tarmen och andra delar av kroppen, exempelvis urinblåsan – kan också utvecklas. Personer med svår Crohns sjukdom kan ha feber och känna sig utmattade, och vissa utvecklar dessutom ledsjukdomar (artrit) eller leverproblem. Barn med Crohns sjukdom riskerar hämmad eller försenad tillväxt och utveckling. Symtomen kan förekomma ofta eller ligga i dvala under långa perioder.
För att diagnostisera Crohns sjukdom finns flera metoder. Ett blodprov kan bland annat visa tecken på anemi (blodbrist) orsakad av den blödning som ofta följer med sjukdomen. Vissa antikroppar kan också ibland påvisas i blodet hos personer med Crohns sjukdom.
En koloskopi gör det möjligt för läkaren att undersöka hela tjocktarmen med hjälp av ett smalt, böjligt instrument med ljus och kamera som skickar bilder av tarmens insida till en skärm. De typiska såren och inflammationerna vid Crohns sjukdom kan då synliggöras, och vävnadsprover (biopsier) kan tas för att leta efter speciella celler, så kallade granulom, som bekräftar diagnosen.
Det finns fler sätt att undersöka tarmen vid misstanke om Crohns sjukdom. En flexibel sigmoideoskopi använder ett liknande instrument som vid koloskopi för att granska den sista delen av tjocktarmen, den så kallade sigma. Undersökningen kan dock vara obehaglig och når inte högre upp i tjocktarmen.
Vid ett lavemang med barium fylls tarmen med bariumkontrast via ändtarmen, vilket belägger tjocktarmen och ger röntgenbilderna bättre kontrast. Detta ger en mer definitiv bild för Crohns-diagnos. En tunntarmsröntgen använder också barium som kontrastmedel, men här sväljs kontrasten och röntgenbilder tas sedan för att visa eventuella förträngningar av tarmen som är typiska för Crohns sjukdom.
Om symtomen tyder på Crohns sjukdom men andra undersökningar inte gett något säkert svar kan en kapselendoskopi vara ett alternativ. Patienten sväljer en liten kapsel innehållande en miniatyrkamera som sänder bilder till en dator som patienten bär på sig. Kameran färdas genom matsmältningskanalen och skickar kontinuerligt bilder som senare kan laddas ner och analyseras för tecken på Crohns sjukdom. Kapseln lämnar kroppen naturligt vid en avföring.
Förfarandet är i princip riskfritt, men om kameran skulle fastna bakom en tarmblockering måste den avlägsnas kirurgiskt.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online