Processen att driva ut avföring ur kroppen kallas defekation. Det är det sista steget i matsmältningen och innebär att fast avfall lämnar kroppen via ändtarmen och ändtarmsöppningen. Processen styrs av en kombination av viljestyrda och automatiska muskelsammandragningar, liksom nervsignaler från hjärnan och ryggmärgen.
Efter att näringsämnen har tagits upp i tunntarmen bildas avföring av det osmälta materialet tillsammans med vatten i tjocktarmen. Tjocktarmen lagrar avföringen och fortsätter att absorbera vatten och elektrolyter, vilket successivt gör avföringen fastare.
När avföringen samlas i tjocktarmen börjar ändtarmen – den sista delen av tarmkanalen – att fyllas. Utvidgningen av ändtarmens väggar utlöser den naturliga trangen att gå på toaletten.
Defekationen inleds med att de anala slutmusklerna, sfinktrarna, slappnar av. Den inre sfinktern, som styrs automatiskt, slappnar av först, följt av den viljestyrda yttre sfinktern. Detta gör att avföringen kan passera genom ändtarmsöppningen.
När sfinktrarna släppt efter drar sig tjocktarmen samman för att pressa avföringen mot ändtarmen. Dessa sammandragningar koordineras av nervsignaler från hjärnan och ryggmärgen samt av tarmens eget nervsystem, det så kallade enteriska nervsystemet.
I takt med att sammandragningarna ökar i intensitet skapas ett tryck i ändtarmen som pressar avföringen ut genom ändtarmsöppningen. Processen underlättas dessutom av viljestyrda sammandragningar i bukmusklerna.
När avföringen har lämnat kroppen upplevs en känsla av lättnad och trängen att gå på toaletten minskar. Därefter spänner sig de anala sfinktrarna igen för att förhindra läckage.
Frekvensen och konsistensen vid avföring varierar från person till person. Faktorer som kost, vätskeintag, livsstil och vissa sjukdomstillstånd kan påverka hur regelbundna tarmrörelserna är samt deras karaktär. En fiberrik kost, god vätskebalans och regelbunden fysisk aktivitet bidrar ofta till en sund tarmfunktion.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online