
Järnupptaget från maten är en noggrant reglerad process som består av flera steg. Den största delen av järnet i kosten finns i form av ferriskt järn (Fe3+), vilket inte lätt tas upp av kroppen. Här går vi igenom de viktigaste stegen i järnets smältning och absorption.
I magsäcken reduceras ferriskt järn (Fe3+) till ferrott järn (Fe2+) med hjälp av magsaften, framför allt saltsyran samt askorbinsyra (C-vitamin) från födan. Denna reduktion är avgörande eftersom det är det ferroska järnet som kroppen kan ta upp.
När järnet väl har reducerats binder det sig till proteiner i magsäcken, exempelvis transferrin och laktoferrin. Dessa proteiner skyddar järnet mot ytterligare oxidation och underlättar dess fortsatta transport mot tunntarmen.
Maginnehållet, inklusive järn–protein-komplexen, passerar därefter vidare till tunntarmen, främst till tolvfingertarmen (duodenum), där själva upptaget sker.
I tolvfingertarmen finns på enterocyternas (tarmcellernas) borstkantmembran specifika proteiner som möjliggör upptaget av ferrott järn. En av de viktigaste är den divalenta metalltransportören 1 (DMT1), som transporterar järnet över membranet och in i tarmcellen.
Inuti enterocyten lagras järnet i ferritin, ett protein som binder järnet i en ofarlig, icke-toxisk form. När kroppens järnförråd är låga frisätts järnet åter från ferritinet för att föras ut ur cellen och ut i blodbanan.
Järnet transporteras ut från tarmcellen till blodet av ett protein som kallas ferroportin. Ferroportin sitter i cellens basolaterala membran och underlättar exporten av ferrott järn ut i blodcirkulationen.
Väl i blodet oxideras ferrott järn snabbt tillbaka till ferriskt järn (Fe3+). Denna oxidation underlättas av enzymet ceruloplasmin. Det ferriska järnet binder sedan till transferrin, ett plasmaprotein som transporterar järnet genom hela kroppen till olika vävnader och celler.
Regleringen av järnupptaget är en komplex process som styrs av flera hormoner och regleringsmekanismer. Kroppen kontrollerar noga hur mycket järn som tas upp för att upprätthålla järnbalansen – varken för lite eller för mycket. På så sätt förebyggs både järnbrist och ett farligt järnöverskott.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online