Magsäckens celler producerar pepsinogen – ett så kallat zymogen, alltså en inaktiverad föregångare till enzymet pepsin. Så länge enzymet befinner sig i denna inaktiva form kan det inte bryta ned proteiner, vare sig i maten eller i kroppens egna vävnader. Detta är nyckeln till att cellerna inte smälter sig själva.
Pepsinogen utsöndras från cellerna i magsäcksväggen ut i magsäckens inre, där den sura miljö som skapas av saltsyra omvandlar ämnet till aktivt pepsin. Först i detta skede börjar enzymet bryta ner proteinerna i den mat vi äter, vilket är ett viktigt steg i matsmältningsprocessen.
Om pepsin kom i direkt kontakt med magsäcksväggens celler skulle det kunna bryta ner även deras proteiner. Därför är slemhinnan täckt av ett tjockt slemlager som fungerar som en skyddande barriär. Slemmet innehåller dessutom bikarbonat, vilket neutraliserar syran närmast cellerna och förhindrar att både saltsyra och pepsin skadar vävnaden.
Kroppen förnyar också kontinuerligt cellerna i magsäckens ytskikt – hela slemhinnan byts ut ungefär var tredje till femte dag. Uppstår småskador läker de därför snabbt tack vare denna höga cellomsättning.
Balansen mellan aggressiva faktorer som syra och pepsin å ena sidan, och skyddsmekanismer som slem, bikarbonat och snabb cellförnyelse å andra sidan, är avgörande för en frisk magsäck. Rubbas balansen – exempelvis vid infektion med bakterien Helicobacter pylori eller vid långvarig användning av värktabletter som ibuprofen – kan skyddsbarriären skadas. Resultatet kan bli inflammation i magslemhinnan eller i värsta fall magsår.
Sammanfattningsvis producerar cellerna i magsäcksväggen visserligen pepsinogen, men de smälter inte sig själva. Orsaken är dubbel: enzymet aktiveras först efter att ha utsöndrats i magsäckens sura miljö, och ett effektivt slemlager skyddar samtidigt slemhinnan från både syra och pepsin.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online