
Förmågan att se förbening på en röntgenbild beror på flera faktorer, framför allt på densiteten och mineraliseringen av det växande benvävnaden.
Under den tidiga fosterutvecklingen består skelettet huvudsakligen av brosk. Brosk är inte synligt på röntgen eftersom det inte innehåller nämnvärda mängder kalcium och andra mineraler som kan fångas upp i röntgenbilden.
Förbening, det vill säga processen där ben bildas, inleds när mineraler som kalcium och fosfor avsätts i broskmallen. Denna mineralisering leder till att benstrukturer formas – strukturer som sedan kan visualiseras på röntgen.
När förbeningen först blir synlig på röntgen varierar beroende på vilket ben eller vilken kroppsdel det gäller. Vissa ben, exempelvis de långa rörbenen i armar och ben, börjar förbenas redan under fostertiden. Deras förbeningskärnor kan ses på röntgen så tidigt som under graviditetens andra trimester.
Å andra sidan genomgår många andra ben, bland annat i skallen, ryggraden och bäckenet, sin förbening efter födseln. Förbeningskärnorna hos dessa ben visas vanligtvis på röntgen under späd- och småbarnsåren.
Radiologer och barnläkare använder särskilda skelettröntgenundersökningar för att bedöma tidpunkten och progressionen av förbening hos barn. Dessa undersökningar innebär att röntgenbilder tas av olika kroppsdelar vid olika åldrar för att dokumentera den normala utvecklingen och framträdandet av förbeningskärnor.
Som en allmän regel kan man säga att förbening först blir synlig på röntgen när det finns tillräcklig mineralisering i den växande benvävnaden för att skapa radiografisk kontrast.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online