Ryggradens kotor skiljs åt av en rad dämpande, geléaktiga strukturer som kallas diskar. Dessa diskar är känsligare än vi skulle önska och är benägna att både skadas och drabbas av tidens tand. När konservativa behandlingsmetoder som sjukgymnastik, smärtlindring och kortisoninjektioner inte längre hjälper, vänder sig många patienter till neurokirurger eller ortopedkirurger för hjälp.
Degenerativ disksjukdom ses främst hos äldre patienter och är i själva verket en naturlig del av åldrandet snarare än en verklig sjukdom. Diskar hos vuxna över 60 år blir mindre flexibla, torrare och mindre. Diskbråck eller utbuktande diskar, orsakade av en plötslig skada eller långvarig belastning över tid, kan dock drabba patienter i alla åldrar. När en disk brister tränger dess dämpande geléliknande material ut ur sitt skyddande hölje och trycker mot de extremt känsliga nerverna nära ryggmärgen.
Idag är en magnetkameraundersökning (MR) guldstandarden för att diagnostisera disksjukdom. Behandlingen inleds oftast med icke-kirurgiska metoder som anpassad träning eller kortisoninjektioner. Om smärtan inte svarar på konservativ behandling kan patienten dock behöva genomgå en kirurgisk åtgärd.
Trycket från en utbuktande eller brusten disk på omgivande nerver orsakar ofta utstrålande smärta i benet. En procedur som kallas mikrodiskektomi är en av de mest effektiva behandlingarna för diskrelaterad bensmärta. Vid denna typ av operation avlägsnas en liten bit ben tillsammans med skadat diskmaterial från den intilliggande nervroten genom ett litet snitt. Med hjälp av videoutrustning kan kirurgen noggrant visualisera det drabbade området.
Med en framgångsfrekvens på cirka 90 procent löser mikrodiskektomi ofta problemet, men som vid all kirurgi finns det risker. Infektion, läckage av cerebrospinalvätska (vätskan som skyddar och dämpar hjärnan), nervskador eller postoperativ blödning är de vanligaste komplikationerna. Allvarliga postoperativa komplikationer förekommer dock endast i omkring 1 procent av fallen.
Lumbal laminektomi, även känd som öppen dekompression, är den valda proceduren för patienter med spinal stenos. Stenos uppstår när nerverna komprimeras till följd av åldersrelaterade förändringar som artros. Diskkompression är också ett vanligt inslag vid spinal stenos. Till skillnad från vid mikrodiskektomi avlägsnas mer ben vid en lumbal laminektomi. Målet med denna typ av kirurgi är att utvidga ryggmärgskanalen, avlägsna material som diskbråck och möjliggöra för nerverna att fungera normalt igen.
Spinal fusion är i grunden samma ingrepp som en lumbal laminektomi, med tillägget att intilliggande kotor fogas samman med transplanterat ben och kirurgiska skruvar (så kallad instrumentering) för ökad stabilitet. Det transplanterade benet tas vanligtvis från patientens bäcken. Vid artritiska förändringar i ryggraden eller degenerativ disksjukdom är fusion vanligare än en enkel laminektomi. Patienter som genomgår denna operation kan behöva bära ett stödjande stöd under läkningsprocessen, ofta ett TLSO-stöd (thorakalt lumbosakralt ortos).
Som man kan föreställa sig gäller att ju mindre invasiv kirurgin är, desto bättre blir framgångsfrekvensen. Patienter som genomgår mikrodiskektomi har en framgångsfrekvens på 90 till 95 procent, men av denna grupp kan upp till 10 procent drabbas av ett återfall av diskbråck. Vid lumbala laminektomier uppger 70 till 80 procent av patienterna förbättring av rygg- och bensmärta. I cirka 10 procent av fallen är postoperativ instabilitet den vanligaste komplikationen, vilket kan korrigeras med en efterföljande fusionskirurgi. Framgångsfrekvensen för spinal fusion ligger på 60 till 70 procent.
Samtal med din läkare om dina specifika symptom, din hälsostatus och dina mål med behandlingen är alltid det bästa första steget för att välja rätt kirurgisk metod.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online