Feberkramper är den vanligaste typen av krampanfall hos barn. Anfallen brukar debutera när barnet är mellan 18 och 22 månader gammalt och fortsätter oftast fram till ungefär fem års ålder. Barn under fem år är särskilt känsliga för kramper i samband med feber, och anfall uppstår ibland kort tid efter vaccination. I princip kan vilket barn som helst drabbas av feberkramper, men pojkar och barn där tillståndet finns i familjen löper en högre risk.
Typiska symtom på feberkramper är stirrande blick, stela eller spända muskler, att barnet blir slapt, ryckningar i en eller båda kroppshalvor samt medvetlöshet. Ett anfall kan vara allt från 1 till 15 minuter, men i genomsnitt varar det i cirka 6 minuter. Mindre än 10 procent av de drabbade barnen får anfall som varar längre än 15 minuter – dessa barn behöver omedelbar vård för att undvika neurologiska skador.
Feberkramper kan bero på en skada före födseln till följd av blödning eller infektion, trauma i samband med förlossningen eller att barnet föds med en infektion, exempelvis rubella eller hiv. De kan också orsakas av trauma eller infektioner efter födseln, stroke, hjärntumörer samt abstinens från läkemedel. Vissa fall beror på genetiska eller kromosomala störningar i hjärnans utveckling, eller på medfödda ämnesomsättningsfel som hindrar hjärnan från att fungera正常t.
Risken för feberkramper är förhöjd hos barn som får sitt första anfall innan 18 månaders ålder, som drabbas av anfall redan under de första timmarna av en sjukdom, samt hos dem som har tillståndet i släkten. Risken att utveckla epilepsi ökar hos barn vars anfall varar i 15 minuter eller längre, som har fler än två anfall inom ett dygn, eller som har en neurologisk störning såsom cerebral pares.
Behandlingen består främst av läkemedelsterapi. Det kan handla om febernedsättande läkemedel som gör barnet mer bekvämt, eller antikonvulsiva läkemedel mot själva krampen. Eftersom varje barn reagerar olika måste läkaren noga avgöra vilket läkemedel och vilken dos som ger bäst effekt. Patienter som inte svarar bra på den vanliga behandlingen kan erbjudas en medicinskt övervakad diet eller hormonbehandling. I de fall där varken läkemedel eller andra åtgärder hjälper kan hjärnkirurgi i sällsynta fall övervägas.
Långvarig behandling är oftast inte nödvändig, eftersom de flesta barn växer ifrån sina feberkramper. Läkare undviker gärna att förskriva antikonvulsiva läkemedel under längre perioder på grund av risken för biverkningar och osäkerhet kring deras effektivitet. Barn som är benägna att få återkommande feberkramper kan dock få diazepam förskrivet att använda vid hög feber.
Endast 3 till 4 procent av alla barn drabbas av feberkramper, men bland de drabbade fortsätter så många som 40 procent att ha återkommande anfall. Större delen av barnen med feberkramper växer ifrån tillståndet vid fem års ålder och utvecklas därefter helt normalt. En mindre grupp barn fortsätter dock att få anfall, vilket i vissa fall leder till utveckling av epilepsi.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online