I USA skiljer sig lagstiftningen kring hantering av industriellt och hushållsnära avfall mellan olika delstater. Icke farligt avfall, som hushålls- och verksamhetsavfall, hanteras oftast av den lokala myndigheten, medan ansvaret för farligt avfall – till exempel industriavfall eller sjukvårdsavfall – ligger hos den som producerar det. Ingen hanteringsmetod är helt fri från nackdelar, och trots regelverk och tydliga ansvarsfördelningar har avfallsfrågan blivit ett växande problem i stora delar av landet. Konsekvenserna märks i naturen, i människors hälsa och i hur våra samhällen ser ut.
Soptippar, eller deponier, är fortfarande den vanligaste slutdestinationen för amerikanskt avfall, men metoden möter hårt motstånd från både boende i närheten och miljöorganisationer. För att skilja åt olika avfallstyper delas deponier in i fyra kategorier: sanitära deponier, deponier för kommunalt fast avfall, deponier för bygg- och rivningsavfall samt deponier för industriavfall. Indelningen lugnar dock inte kritikerna.
På grund av det starka folkliga motståndet byggs idag mycket få nya deponier, och ägarna till befintliga anläggningar tvingas successivt införa säkrare metoder för att minska avfallsmängderna.
Hur avfallsbolag gör sig av med giftigt och industriellt avfall i oceaner och andra vattendrag hotar hela akvatiska ekosystem. Hav, floder och bäckar används regelbundet för att dumpa avloppsslam, olja från muddring, kemiskt och kärntekniskt avfall, plast samt en rad andra farliga och icke nedbrytbara material. Praktiken dödar djur som lever i och runt dessa vatten och utgör dessutom en allvarlig hälsorisk för människor som äter marin mat.
Att praxis inte tolereras visas av rättsväsendets agerande: Åtalet mot det pennsylvanska företaget Allan's Waste Water Service Inc. i mars 2011, liksom tidigare åtal mot Occidental Petroleum, Unocal Oil Company och Texaco-Chevron, understryker att utsläpp av giftigt avfall i vattendrag är oacceptabelt.
Även förbränning av sjukvårdsavfall, flytande avfall och gasformigt avfall skapar betydande problem. När farligt avfall brinner släpps farliga föroreningar som dioxiner och bly ut i atmosfären. Miljöorganisationen Greenpeace är en av de mest framträdande rösterna bakom kraven på att stänga ner förbränningsanläggningar, eftersom den cancerframkallande gasen dioxin frigörs till luften. I organisationens 84-sidiga rapport 'Incineration and Human Health' konstateras att ingen typ av förbränningsugn är säker. Bolag som har kontrakt på hantering av medicinskt avfall står därför under konstant press att hitta alternativ till förbränning. Att elda hushållsavfall bidrar dessutom till lungsjukdomar hos människor och lämnar efter sig berg av giftig aska som måste tas om hand.
Frågan om hur kärnavfall och radioaktivt avfall ska hanteras säkert står helt i centrum för avfallsdebatten. Anläggningar som utvecklar produkter baserade på kärnkraft och radioaktivitet lagrar ofta sitt avfall i uppställningsplatser som med tiden glöms bort. De viktigaste frågeställningarna gäller kostnaderna, hälsoriskerna och den långa tid som krävs för sanering. Enligt uppskattningar från det amerikanska energidepartementet kommer det att ta 75 år och kosta cirka 300 miljarder dollar att på ett korrekt sätt ta hand om det ackumulerade kärn- och radioaktiva avfallet.
Med tanke på problemen med deponier, dumpning i havet, förbränning och kärnavfall riktas allt mer uppmärksamhet mot förebyggande lösningar: ökad återvinning, kompostering, minskad förpackningsanvändning och en cirkulär ekonomi där material återanvänds i stället för att kasseras. Sådana strategier minskar inte bara avfallsmängderna utan också behovet av riskabla slutstationer – och därmed belastningen på miljö, hälsa och samhälle.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online