Borrelia är en bakteriesjukdom som ibland kan ge långvariga följder – särskilt om den förblir odiagnostiserad och obehandlad i ett tidigt skede. Tyvärr kan fästingar som sprider sjukdomen fästa sig på en människa, suga blod i flera dagar och sedan falla av utan att personen ens märker det, tack vare fästingens ringa storlek. När symtomen sedan visar sig misstänks de därför ofta vara tecken på förkylning eller influensa, i stället för denna bakteriella infektion.
Enligt Illinois Department of Public Health och amerikanska CDC är hjortfästingen (flera arter av den så kallade svartbenta fästingen) den typ av fästing som oftast överför borrelia i USA. I Sverige och resten av Skandinavien är det främst den vanliga fästingen (Ixodes ricinus) som fungerar som smittbärare.
Hjortfästingar är små när de inte är fyllda med blod – betydligt mindre än hundfästingen i samtliga stadier. De kan se ut som en fräken eller ett litet smutskorn och orsakar sällan smärta, vilket gör att de lätt förblir oupptäckta på kroppen. De svartbenta fästingarna lockas av många varmblodiga däggdjur – inte bara hjortar – men återfinns ofta på just hjortar.
Smittade fästingar överför sjukdomen när de suger blod från sitt offer. Bakterien som orsakar borrelia heter Borrelia burgdorferi, enligt CDC.
Borrelia förekommer i de flesta delar av världen. I USA rapporterar östkustdelstaterna, bland annat New York och New Jersey, flest fall, men sjukdomen finns i många fler delstater. Varje område som utgör en bra livsmiljö för de svartbenta fästingarna – gräsbevuxna eller skogiga, fuktiga platser med milt klimat – kan drabbas av utbrott. Enligt michigan.gov drabbar fästingangreppen oftast under milda och varma årstider, det vill säga under våren och de varmare delarna av sommaren.
I Sverige finns borrelia i princip i hela landet, utom i de nordligaste fjälltrakterna, och riskerna är störst där fästingtätheten är hög, exempelvis i gräs- och buskmarker nära kusten.
Vissa personer som smittas får inga symtom alls – eller så visar sig symtomen först flera månader eller till och med år efter fästingbettet. Vanliga tecken är ledvärk, feber och allmän sjukdomskänsla. Vissa utvecklar det karakteristiska ringformade hudutslaget, erytema migrans, som breder ut sig runt bettstället, men utslaget uppstår inte alltid. Att du inte får något utslag innebär alltså inte att du undgått smittan.
Kontakta vården om du inom några veckor efter ett fästingbett får ett växande rödmärkt område på huden, feber eller besvär som liknar förkylning eller influensa.
Du minskar risken för fästingbett genom att hindra fästingarna från att nå huden: använd långärmad tröja, långbyxor, strumpor och stängda skor. Sök gärna upp öppna leder i stället för att gå mitt i högt gräs. Genomför alltid en noggrann kontroll av hela kroppen – och dina husdjur – direkt efter vistelse utomhus i skogs- eller gräsmarker.
Om läkaren bedömer att du har fått borrelia ordineras vanligen antibiotika. Vid ledvärk kan receptfria antiinflammatoriska läkemedel eller kortisonpreparat rekommenderas som kompletterande behandling.
Ta bort fästingen så snart du upptäcker den. Ju längre den får sitta kvar på kroppen, desto större blir risken för smittoöverföring. Använd en pincett eller en speciell fästingborttagare – att köpa i butiker som säljer frilufts- och campingutrustning – och dra ut fästingen försiktigt. Försök få loss hela fästingen i ett stycke utan att klämma ihop den, eftersom dess blod kan vara infekterat med skadliga bakterier. Desinficera därefter bettstället och håll utkik efter eventuella symtom under de följande veckorna.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online