Amerikanska miljömyndigheten EPA utfärdade redan 2004 en varning till allmänheten om farorna med kvicksilver i konsumerad fisk. Myndigheten påpekade att vissa arter – som haj, svärdfisk, kungsmakrill och tegelfisk – innehåller höga halter kvicksilver, medan räkor, lätttonfisk på burk, lax, pollock och mal har betydligt lägre halter.
Varför är detta så angeläget? Enligt EPA faller kvicksilver från industriella utsläpp ner från luften i våra sjöar, vattendrag och hav, där det omvandlas till metylkvicksilver – ett ämne som kan vara skadligt för barn och ofödda barn. Därför är det av stor vikt att kunna bestämma kvicksilverhalten i fisk innan den äts.
Redan 1972 beskrev Raymond J. Thomas, Richard A. Hagstrom och Edward J. Kuchar en relativt enkel procedur för att bestämma kvicksilverhalter i fisk. Metoden förbränner ett vägt stycke homogeniserad fiskvävnad i ett kontinuerligt flödande luftflöde på 900 grader Celsius (1 652 grader Fahrenheit). När fiskprovet sönderdelas förångas kvicksilvret ut i luftströmmen och mäts med en ultraviolett fotometer. Enligt studiens sammanfattning tar analysen cirka åtta minuter och har en relativ felmarginal på plus/minus 10 procent.
År 2005 antog delstaten Washingtons miljödepartement (Department of Ecology) en ny metod för att bestämma kvicksilverhalter i fisk. Tidigare hade man använt kallångametoden för att mäta kvicksilver i sediment; den nya proceduren tillämpar i stället kallångamätning på fiskvävnad. Metoden, som ursprungligen utvecklades av EPA under namnet Determination of Mercury in Tissues by Cold Vapor Atomic Absorption Spectrometry, mäter den totala mängden organiskt och oorganiskt kvicksilver genom att reducera det till elementärt kvicksilver.
Fiskvävnaden sönderdelas först med svavel- och salpetersyra vid en temperatur av 58 grader Celsius (136,40 grader Fahrenheit). Det resulterande materialet får sedan oxidera över natten i rumstemperatur tillsammans med kaliumpermanganat och kaliumperoxodisulfat. Kvicksilverhalten mäts därefter i den återstående lösningen med en icke-dispersiv atomfluorescensspektrometer.
En kanadensisk studie från 2004, som även bidrog med data och information användbar för USA, presenterade ett skonsammare alternativ. För att undvika att tusentals fiskar behövde dödas årligen för kvicksilverstudier föreslog fyra kanadensiska forskare att man i stället skulle analysera små vävnadsprov från fiskens muskulatur i stället för hela fisken.
Vävnadsproven togs med en biopsinål på 4 mm, varefter fiskarna släpptes tillbaka i vattnet. Efter frystorkning analyserades proven i laboratorium med en oxidationsmetod som liknar EPAs kallångaprocedur. Vävnaden sönderdelades i en lösning av svavel- och salpetersyra i fem timmar, placerad i en aluminiumvärmeplatta som höll en temperatur av 180 grader Celsius (356 grader Fahrenheit). När proven svalnat till rumstemperatur tillsattes kaliumbisulfat, kaliumpermanganat och hydroxylaminsulfat. Kvicksilverinnehållet i den återstående lösningen mättes sedan med en elementär HG-detektor.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online