Strychnos nux-vomica-trädet bär blommor och frukter som kan antingen döda dig eller bota dig – det beror helt på hur de intas. Trädets huvudkomponent är det dödliga giftet stryknin. Araberna var de första som använde trädet i medicinskt syfte och beskrev det redan omkring år 1540. Under 1500-talet användes det i Tyskland som råttgift, och under 1700-talet prövades det i Europa som tonikum – dock med magra resultat. Användningen av stryknin utökades kraftigt under 1800-talet efter introduktionen av det homeopatiska medlet nux vomica.
Stryknin isolerades för första gången ur fröna från Strychnos ignatii av Pierre Joseph Pelletier och Joseph Bienaimé Caventou år 1818. Forskarna, som tidigare arbetat med kinin, hoppades kunna använda ämnet som ett nytt vapen mot sjukdomar. Läkare experimenterade med stryknin i flera år och testade det på allt från förlamning till förstoppning. Framgångarna uteblev dock under hela seklet, vilket visade att ämnet inte hjälpte patienterna – tvärtom var det extremt dödligt. Under seklet efter upptäckten kom stryknin därför nästan enbart att användas för skadedjursbekämpning och i kriminella sammanhang.
Samuel Hahnemann, en läkare inom den konventionella medicinen som verkade i Tyskland under slutet av 1700-talet, var djupt missnöjd med hur hans kollegor skrev ut läkemedel – ett system han menade saknade vetenskaplig grund. Han lade ner sin praktik år 1790 för att istället ägna sig åt att översätta vetenskapliga studier. Det han upptäckte var att det bästa var att behandla individen, inte sjukdomen. Patienten skulle få ett medel som passade just honom eller henne, och ingen annan. Om exempelvis två personer har samma sjukdom, men den ena fryser och vill ha fler filtar medan den andra kastar av sig dem, bör deras behandlingar anpassas efter just dessa skillnader. Hahnemann tog fram sina doseringar genom att skaka vätskor eller mala växtdelar, vilket han ansåg ökade deras läkekraft. Han kallade sitt nya medicinska system för homeopati.
Hahnemanns upptäckter gjorde att Strychnos nux-vomica-trädet kunde användas för att läka människor. Många av de örter och barkar han använde i sina experiment var giftiga om de intogs i någon annan form än homeopatisk. Det beror på att homeopatiska preparat, som levereras i små vita sockerpiller, knappt innehåller en enda droppe av den ursprungliga örten. Den har istället spätts ut och triturats så många gånger att bara en antydning eller ett slags avtryck av örten återstår – nog för att anses verksamt, men utan risk.
Det moderna homeopatiska medlet nux vomica användes i stor utsträckning runt om i världen. Homeopatiska läkare menade att nux verkade bäst hos tunna, irriterbara, omsorgsfulla och hängivna människor, oftast med mörkt hår. Dessa personer beskrevs som grälaktiga, illvilliga, nervösa och melankoliska.
I dag riktar sig homeopatiska nux vomica mot vissa specifika symtom. Den franska tillverkaren av homeopatiska preparat, Boiron, anger att nux bör användas för patienter som lider av halsbränna eller dåsighet till följd av överdrivet ätande eller drickande.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online