Redan Freud misstänkte att drömmar engagerar flera hjärnregioner. Modern neurovetenskap bekräftar: drömmar är meningsfulla uttryck för hjärnans system, skapade av samverkan mellan lägre, medelre och högre hjärnan.
Hjärnstammen (äldsta delen, gemensam med alla ryggsträngsdjur) driver REM-sömn. 1977 upptäckte Hobson och McCarley att elektrokemiska pulser från pons-området initierar REM – fasen där flesta drömmar uppstår. REM ger muskelförlamning (utom ögonen) och kanske skapar drömmarnas surreala skift.
Under REM "laddas" det limbiska systemet (känslocentrum, gemensamt med alla däggdjur) – mer aktivt än i vaket tillstånd. Amygdala (mandelkärnan), känd som "fruktsens centrum", driver rädsla och fight-or-flight. Drömforskaren Rosalind Cartwright föreslår att drömmar bearbetar gamla minnen uppdaterade med nya erfarenheter – en känslomässig logik. Forskning visar att flesta drömmar är negativa (rädsla, ångest, ilska, förvirring), vilket stödjer amygdalas roll.
PET-skanningar (Braun et al., 2002) visar att prefrontala cortex (språk, logik, kritiskt tänkande) är i stort sätt "offline" under REM. Därför accepterar vi monster och spöken som verkliga. Vissa kognitiva funktioner kvarstår dock – vi försöker "arbeta runt" bisarra drömelement.
Vid klardrömmar (lucid dreaming) vet drömmaren att hen drömmer. Laboratoriebevis (LaBerge, Voss) visar ökad aktivitet i frontala och frontolaterala områden – medvetna val, logiskt resonemang och självmedvetenhet i drömmen.
Drömvetenskapen är fortfarande ung, men vi vet nu mycket mer än i Freuds tid om vilka hjärndelar som skapar våra nattliga berättelser.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online